Jag tror att jag lugnt kan säga att den teoretiska fysikern och matematikern Helena Granströms Alltings mått är den mest märkvärdiga och monstruösa debut jag läst på flera år. Boken, som av förlaget presenteras som en essä, är ingenting mindre än en kaxigt visionär, motsägelsefull och profetisk civilisationskritik.
Via ett antal betraktelser kring olika teman - den pornografiska blicken, teknologi, kapitalism, vetenskaplig mätbarhet och så vidare - pekar Granström ut en frånvändhet i våra senmoderna liv, ett förnekande av det konkreta, kroppsliga och "direkta" erfarandet av världen till fördel för abstrakta språkfilter som till exempel matematiken, fysiken, kartbilden etcetera. Men det intressanta med Alltings mått är inte nödvändigtvis dess ideologiska implikationer - i slutänden onekligen en smula rigida i sitt särskiljande mellan å ena sidan en sorts "naturlighet" och å den andra de kulturella konstruktionerna - utan dess litterära framställningssätt. Texten är nämligen i det närmaste en fulländad imitation av den manliga vetenskapsessäns retoriska stil med allt vad den innebär av distans, språklig virtuositet och auktoritär påståelighet.
Jag föreställer mig att det Granström har velat åstadkomma genom att på detta vis anta den manliga vetenskapsdiskursens förklädnad, och på en gång parasitera på och parodiera den, är en rubbning av den - där allt vad den döljer av benvit dödsskräck, kontroll och våld ska bli plågsamt tydligt. Genom att dessutom låta några stilistiskt mer experimentella och poetiska texter interfoliera de essäistiskt hållna kapitlen skapar Granström ett läckage i formen som ytterligare synliggör det sanningsskapande vetenskapsspråkets begränsningar. Och trots bokens för mig ibland något dunkla och svårsmälta ideologi, är det omöjligt att inte bli blixtförälskad i det poetiskt visionära i projektet.
