Sommarserie: Litterära jag
Jaget har varit centrum för det senaste decenniets tal om litteratur. Men förhåller sig inte alla författare till gränsen mellan liv och dikt? I en essäserie om fem delar närmar sig GP Kultur några av det senaste århundradets stora, skrivande jag.
I Franz Kafkas själ rasade under stora delar av hans levnad en hård strid. Striden gällde valet mellan vad han betraktade som oförenliga livsideal. Han ville å ena sidan satsa allt på att bli författare. Å andra sidan ville han satsa allt på att gifta sig och bli far. Till slut skulle kampen mellan de motstridiga idealen – enligt hans egen uppfattning – göra honom fysiskt sjuk och ända hans liv.
Redan under de första gymnasieåren förklarade Kafka för sina skolkamrater sin avsikt att bli författare. Och hans ambitioner var höga. I dagboken skriver han att han i sin ungdom kom fram till att det viktigaste för honom var att skaffa sig en livsåskådning och att genom sitt skrivande övertyga andra om den. Det hör inte till den konventionella bilden av Kafka att han var en författare med så högtflygande planer. Han beskrivs oftast som en världsfrånvänd person med dåligt självförtroende. Till den bilden har han själv bidragit genom sina talrika deklarationer i brev och dagböcker om hur misslyckad han är som människa i allmänhet och som författare i synnerhet.
Men graden av misslyckande måste sättas i relation till vad man vill uppnå. Kafka höll nämligen även som vuxen fast vid sina planer på att med sin pennas hjälp sprida sin livsåskådning. Och 34 år gammal sammanfattade han i aforismform de ontologiska förutsättningarna för att han genom sitt författande skulle kunna ”upphöja denna värld till något rent, sant och oförgängligt”. Inget blygsamt mål.
Enligt Kafkas gnostiskt, kabbalistiskt och nyplatonistiskt färgade ontologi är verkligheten skiktad. Överst finns källan till allt annat: sanningen, ljuset, det goda och anden. Längst ner finns lögnen, mörkret, det onda och materien. Ursprungligen befinner sig människan längst ner i mörkret, materien, lögnen och det onda. Men hon är inte nödgad att stanna där. Hon kan röra sig uppåt mot ljuset, anden, sanningen och det goda. För att människan ska kunna göra den uppstigningen krävs att hon befriar sig från sitt materiella jag. Och det är nu det blir komplicerat. Kafka ansåg nämligen att författaren – genom sådant som sin kropp, sitt papper, sin penna och sitt skrivbord – är bunden vid materien. Även om författaren alltså är beredd att göra de materiella uppoffringar som möjliggör en uppstigning till verklighetens högre nivåer, kommer han ändå att tvingas stanna på de lägre för att utöva sitt författarskap. Det storslagna litterära projektet att ”upphöja denna värld till något rent, sant och oförgängligt” är alltså av ontologiska orsaker ogenomförbart.
Det enda som skulle kunna lösa upp den ontologiska knuten var enligt Kafka ett gudomligt ingripande. Gud skulle kunna upphäva motsättningen mellan kropp och själ och använda författaren som ett redskap för att utforska och samtidigt beskriva verklighetens högre rymder. Kafka gjorde därför sitt bästa för att förvandla sig själv till ett sådant redskap:
”När min kropp insett att skrivandet var det mest givande min själ kunde ägna sig åt, drog sig allt åt det hållet och jag miste förmågan att njuta av sexualitetens, matens, dryckens, den filosofiska reflexionens och framför allt musikens glädjeämnen. Jag förtvinade på alla dessa områden.”
Som tjugoåring deklarerade han att det var Guds uppfattning att han skulle låta bli att författa.
Men trodde då Kafka på allvar att Gud hade gett honom i uppdrag att skriva? Hans svar varierade från tid till annan. Som tjugoåring deklarerade han att det var Guds uppfattning att han skulle låta bli att författa:
”Gud vill inte att jag ska skriva, men jag, jag måste. Därför går det upp och ner hela tiden, men till slut är det ändå Gud som är starkast.”
Men några år senare höll han det inte för omöjligt att Gud hade en avsikt med honom:
”Om det alltså finns en högre makt som vill ta mig i bruk – eller som redan tagit mig i bruk – så är jag åtminstone ett väl utmejslat redskap i dess hand; i annat fall är jag ingenting och lämnas plötsligt i en fruktansvärd tomhet.”
Kafka ansåg följaktligen att han antingen var ett redskap för Gud eller ett ingenting. Men någon säker bekräftelse på att Gud tagit hans tjänster i anspråk hade han inte fått. Återstod att han var ett ingenting.
Något som komplicerade Kafkas syn på sitt författarjag var att han också räknade med möjligheten av att det inte var Gud utan djävulen som ville ta honom i bruk. Han förklarade att han en kväll plötsligt känt en stark impuls att skriva. Och han fortsatte:
”Djävulen som alltid har en viss del i min skrivlust vaknar till liv vid de mest olämpliga tidpunkter. Låt honom hållas, jag går och lägger mig i stället.”
Det är mot denna filosofiska bakgrund man måste förstå Kafkas klagan över att han är misslyckad som författare. Annars riskerar hans litanior enbart att framstå som överspända eller koketterande. Det är också mot denna bakgrund som man bättre kan förstå den mest utdragna och djupgående konflikten i Kafkas privatliv, nämligen hans femåriga förbindelse med berlinskan Felice Bauer som han lärde känna hösten 1912 i Prag.
Eftersom Kafka bodde i Prag och Felice i Berlin upprätthölls kontakten mellan dem huvudsakligen brevledes. Kafka gjorde i brev efter brev sitt yttersta för att övertyga henne om hur mycket han älskade henne och hur livsviktigt det var för honom att gifta sig. Samtidigt ansträngde han sig för att övertyga henne om att deras förhållande var dömt att misslyckas, eftersom han inte såg något sätt att förena sitt skrivande med livet som äkta make. Han spädde på med att det inte kunde bli tal om något sexuellt umgänge mellan dem. Därtill påstod han sig inte vara tillräckligt frisk och stark.
När Felice förklarade att hon likväl var beredd att gifta sig med Kafka, invände han att hon inte hade tagit hans varningar på tillräckligt stort allvar.
När Felice förklarade att hon likväl var beredd att gifta sig med Kafka, invände han att hon inte hade tagit hans varningar på tillräckligt stort allvar. Felice försökte lätta upp stämningen och berättade att hon visat ett av hans brev för en grafolog, som kunnat utläsa att Kafka var en person med ”konstnärliga intressen". Kafka fick ett utbrott:
”Inte ens det där om ’konstnärliga intressen’ är sant, det är rentav det allra felaktigaste av alla hans felaktiga påståenden. Jag har inga litterära intressen utan består helt och hållet av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.”
Felice svarade troligen något i stil med att Kafka måste medge att han hade "litterära intressen". Så långt kunde han väl sträcka sig. Men Kafka var orubblig och svarade:
”Nej, ett intresse för att skriva handlar det inte om, min älskade Felice, inget intresse utan hela mitt jag. Ett intresse kan ryckas upp med rötterna eller förtrampas. Men detta är hela mitt jag.”
Hela hans jag var litteratur. Då blev det inte mycket över för Felice. Man kan föreställa sig hennes frustration. Hennes syster minns att Felice en gång satt i familjens kök med ett av Kafkas brev i handen, dunkade huvudet i bordsskivan och skrek "vad ska jag ta mig till med Franz". Frustrationen var av allt att döma ömsesidig. I dagboken reflekterade Kafka över sitt förhållande till andra människor och konstaterade att några av hans vänner förstår en hel del, att hans syster till och med förstod mycket, men att "Felice förstår kanske ingenting".
I augusti 1917 vaknade Kafka tidigt en morgon av att det forsade blod ur hans mun. Hans läkare konstaterade så småningom lungtuberkulos. För Kafka innebar diagnosen en befrielse, eftersom han nu kunde ange ett invändningsfritt skäl till att bryta med Felice. Han var också förvissad om att orsaken till sjukdomen stod att finna i hans eget jag. I ett brev till Felice förklarade han att lungblödningen bara var resultatet av kampen mellan "två själar inom mig som strider mot varandra", och att dess blod inte kommer "från lungorna, utan från ett välriktat hugg som en av de stridande utdelat".
I augusti 1917 vaknade Kafka tidigt en morgon av att det forsade blod ur hans mun.
Kafka hade dimmiga föreställningar om de verkliga orsakerna till tuberkulos. Följaktligen fann han sin psykosomatiska förklaring helt rimlig. De två själarna inom honom med olika livsideal hade helt enkelt dragit blankt och gjort upp.
Trots den tidens avsaknad av antibiotika innebar en tuberkulosdiagnos inte någon omedelbar dödsdom, och Kafka höll sig vid liv i ytterligare sju år. Hans sista år förmörkades dock inte bara av att sjukdomen krävde en allt större tribut utan också av att han gjorde upp ett dystert bokslut över sin författargärning. Han återkom nu till frågan om i vems tjänst hans skrivande stått. Guds eller djävulens? Hans svar var nu entydigt:
”Skrivandet är en underbar och frikostig belöning, men för vad? I natt föreföll det mig lika tydligt som om det vore hämtat ur en abc-bok att det är belöning för djävulstjänst.”
Slutsatsen överensstämde helt med Kafkas ontologiska analys av författarens position i verkligheten. Han var dömd till att vistas i dess lägre skikt. I mörkret, materien, ondskan och lögnen. Sedan Kafka gjort detta konstaterande funderade han på vad som skulle ske med honom när han dog. För att besvara frågan delade han upp sitt jag i två personer. Den ena personen var författaren, den andra var hans kropp. Han utvecklade:
”Författaren i mig kommer naturligtvis att dö genast, eftersom en sådan figur inte har någon grund att stå på, ingen stadga, inte ens någon riktig kropp […]. Och själv kan jag inte leva vidare eftersom jag aldrig levt överhuvudtaget […]. Det kommer att bli en egendomlig begravning: författaren, som alltså inte längre existerar, överlämnar den döda kroppen, som alltid varit död, åt graven.”
Kafka hade fel. Författaren dog inte genast utan skulle tvärtom visa sig seglivad. Det är snart hundra år sedan Kafkas kropp upphörde att vistas på jordens yta, men författaren Kafka finner läsare i varje ny generation. Huruvida han därmed bidrar till att ”upphöja denna värld till något rent, sant och oförgängligt” är en annan fråga.
Läs tidigare essäer i serien:
LÄS MER:Hos Lars Norén är jaget en främmande
Hans Blomqvist är översättare. Tillsammans med Erik Ågren har han översatt Franz Kafkas ”Samlade skrifter” (Bakhåll). Han har också skrivit flera böcker om Franz Kafka.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
