Sommarserie: Reseberättelser
Resandet har blivit allt mer laddat, både under pandemin och det dåliga klimatsamvetets tid. Är det dags att återupptäcka den gamla goda reseskildringen? I GP:s kulturs sommarserie Reseberättelser minns vi Backabranden och orkanen Mitch, följer med Harry Martinson ut till havs och ger oss ut på den värsta resan någonsin.
”Ingen litteratur är mera förflackande än en god reseskildring.” Så inledde Harry Martinson det första kapitlet, ”Världsnomaden”, i sin prosadebut ”Resor utan mål” från 1932. Det var inget hugskott, utan ett inlägg i en pågående diskussion om reseskildringens mål och medel under mellankrigstiden.
Året innan hade ”Världsnomaden” tryckts som essä i Stockholms-Tidningen (19/4, 1931). Då som ett svar på en artikel av Ivar Lo-Johansson i samma tidning. Ivar Lo hade under 1920-talet hankat sig runt genom påhugg längst ned på den europeiska samhällsstegen. Erfarenheterna omsattes i reportageböcker som ”Vagabondliv i Frankrike” (1927) och ”Mina städers ansikten” (1930).
Ivar Los slutsats var nedslående. Resenären ”lär sig så småningom att inför sevärdheter ser man inte, han lär sig att resandet förflackar sinnena, i synnerhet där dessa är någorlunda trubbiga sen förut, och han lär sig att iakttagelseförmågan tack vare det myckna ’seendet’ ofta ytterligare förflackas” (S-T, 23/2, 1930).
Martinson plockar alltså upp tråden från Ivar Lo. Men han slår knut på den. Vad som kritiseras ska bejakas, menar Martinson, och tillskriver reseskildringen en historiefilosofisk funktion: ”Ju större geografiska ytor den rör sig på ju mer förflackande är den för den stackars inåtvända själ, vars innersta väsen är att strama åt sig till en taljerepsknop och aldrig resa. Ty så har omständigheter och förhållanden gjort människan – genom årtusenden har hennes nomaddrift förträngts.”
Nomaddriften anspelar så klart på den ”giganternas kamp” mellan livsdrift och dödsdrift som Sigmund Freud i ”Vi vantrivs i kulturen” (1930) hade gett rollen som historisk motor. Men Martinson talar inte från divanen. Hans röst ekar ur pannrummen på de fraktfartyg han som eldare för fram i ”den maritima handelns nya fas som 1919 inleddes i en spegelsal i landsortsstaden Versailles”. Kort sagt, Martinson skriver i svallvågorna från den imperialistiska kapplöpningens första världskrig och Englands förlust av världshegemonin till USA.
Efter värnplikt uppehöll sig Martinson i Jonsered och Lerum, innan han den 10 augusti 1920 skrev in sig vid sjömanshuset i Göteborg.
LÄS MER:Backabranden spred sig ända till Karibien
Martinson föddes i Jämshög, Blekinge, 1904. Som föräldralös ackorderades han vid sju års ålder ut som fosterbarn. Han rymde i tidiga tonåren och förde ett kringdrivande liv – flitigt registrerat i såväl polisens som fattigvårdsnämnders protokoll. Efter värnplikt uppehöll sig Martinson i Jonsered och Lerum, innan han den 10 augusti 1920 skrev in sig vid sjömanshuset i Göteborg.
Under detta deflationskrisens och arbetslöshetens år gick han blott sexton år gammal till sjöss. Havet förblev Martinsons vistelseort fram till att en lungsjukdom tvingar honom i land 1927. Under dessa år fladdrade Martinson ”kring jorden med sin längtan och oskrivna reseskildringar staplas i ens själ”.
Lik all litteratur av bestående värde förenar ”Resor utan mål” historisk vidsyn med sinnlig skärpa. I en ”pärlemorskimrande revolver av guld i ett fönster, som gäspade ut sitt ljus över Antwerpens gator” ser Martinson en förtätad bild av världsordningens drivkrafter, ”vapnet och guldet”. Han ser hur hamnstädernas krögare efter kriget ”bibehåller skyttegravscynismen och förrycker Eros” genom att extraknäcka som hallickar, liksom att ”New York inte längre är en stad men ett Niagara-dånande problem, en gordisk knut för civilisationen att lösa”.
Så fortsätter det – mellan Bombay och Buenos Aires, Mississippi och Montevideo, Reykjavik och Rio de Janeiro – med papegojmarknader och prostitution, krassa raslagar och krigets ruiner. Däremellan gör Martinson och hans kamrater ”åttahundratjugu skyffeltempon pr man” var fyrtionionde minut.
När filosofen Walter Benjamin några år senare (1936) blickade tillbaka på samma 1920-tal såg han en ”generation som fortfarande åkt hästspårvagn till skolan [...] ställd under bar himmel i ett landskap där inget annat förblivit oförändrat än molnen, och därunder, i ett kraftfält av sönderslitande explosioner, den mycket lilla, ömtåliga människokroppen”. I krigets upplösning av världsordningen såg Benjamin en historisk terminalkris, Martinson blott ett övergångsstadium (men så låg också nazismens maktövertagande mellan deras iakttagelser).
Sjömannen förkroppsligade den ”vaganta religion” som skulle gendriva ”våra fötters världssociala uppgift”. Världsnomaden förnekade ”det statiskt beskurna” och torgförde ”det dynamiskt organiserande”. Reseskildringens världsnomad var ”en förvaltare och befordrare av arterna, en geosof”. I en futuristisk och vitalistisk eufori skönjer Martinson så ”människosläktet vid början av sin fullkomlighet: Den över-intellektuelle, sunde nomaden!”
Några som däremot såg det radikala i Martinsons vision var hans samtida. Och de tvekade inte att mota den i grind.
LÄS MER:Hade Moa Martinson getts ut på ett hybridförlag i dag?
I dag är det svårt att föreställa sig sprängkraften i Martinsons vision. Det borde det inte vara. För trots att nomadens ”vaganta religion” införlivats och avväpnats i nyliberalismens fyra rättigheter – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital – så är människans rörlighet gravt inskränkt. Några som däremot såg det radikala i Martinsons vision var hans samtida. Och de tvekade inte att mota den i grind.
Akademiledamot Torsten Bergqvist menade att Martinsons tal om ”statisk och dynamisk tillvaro” framstår som ”lösryckta begrepp och satser ur litterära manifest, som är hans naturbegåvning [...] främmande” (DN, 31/10, 1932). Och från stol 13 avvisade Anders Österling nomadfilosofins vagabonderande med hänvisning till att ”raserna äga olika pigmentering, naturens egen skyddsåtgärd i de heta zonerna” (SvD, 5/11, 1932). När Svenska Akademiens ledamöter ställdes inför internationalismen svarade de alltså med paternalism och rasbiologi.
Men den yttersta grunden för Martinson nomadfilosofi var varken driftsliv eller samhällsliv, utan en metafysisk, schopenhauersk föreställning om ”världslängtan”. Och en sådan rör sig inte likt framsteget längs räta linjer. Så Martinson tvekar: ”Kanske är tankarna de enda händelserna. Kanske är livet i sig självt apatiskt, slött framkastade vågrörelser, en slö väldig kraft.”
Om en sådan slö och väldig kraft fråntar litteraturen politisk verkan skänker den likväl berättaren poetisk precision. Som i slutscenen, där han ligger ensam om natten på slättlandet mellan Montevideo och Rio Grande och uppsluppet konstaterar: ”Ack ja, fanken att man inte kan sova. En stjärnas bild balanserar på toppen av ett grässtrå, en gräshoppa gnider sina vingar på strået bredvid och ännu en fjärran stjärna speglar sig tydligt i gräshoppans ena gröna utstående öga.”
Så spänns en lyrisk vidsyn upp mellan insektens ögonglob och nattens himlakropp. ”Resor utan mål” må flacka med fötterna, men aldrig med blicken.
LÄS MER:Recension: ”Knäböj” av Sara Martinsson och ”Bänkpress” av Sven Lindqvist
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
