Han är Putins obehagliga filosof

”Om inte Ryssland reser sig kommer landet att förfalla. Vi vet inte hur det slutar och kan inte utesluta att Ryssland försvinner från kartan. För kriget mellan kontinenter är den genuina formen av krig, där priset för att förlora är att försvinna. Ryssland kommer att vara stort, eller inte alls”.

Boken var knappt 100 sidor lång, med en titel man förväntar sig i bokhandelns sci-fi-hylla. Men när ”Last war of the World-Island – The geopolitics of contemporary Russia” publicerades 2012 var dess tes en som redan hade gjort avtryck i den ryska militären och i Kreml.

När ”Last war of the World-Island” 2015 översatts till engelska förklarade dess författaren, den högerextreme ideologen Aleksandr Dugin, att han trots ”annekteringen” av Krim och kriget i Donbass ansåg att Vladimir Putin inte gjorde tillräckligt: ”Enbart genom att Ryssland hävdar sig som landbaserad makt i opposition till NATO och USA:s havsbaserade atlantism kan Ryssland överleva”. Samma år hamnade Dugin på allvar i västvärldens spalter, omnämnd som ”Putins hjärna” och sattes på USA:s sanktionslista.

När Darya Dugina, den 60-årige Dugins dotter och demagog i egen rätt, förra månaden dog i en bilbombning (där fadern kan ha varit måltavla), hamnade han åter i rubrikerna. Man undrade om han verkligen var ”Putins rådgivare”.

Det finns inga bevis för att Dugin ska ha varit det i egentligen mening. Men den som läser hans böcker och följer tankarna noterar tydliga kopplingar till den utrikespolitik och ideologi som stammat från Kreml sedan före Putins berömda München-tal 2007 där den ryske ledaren bland annat kritiserade USAs “monopolistiska” dominans i internationella relationer samt NATOs utvidgning i det forna Östblocket.

Visst förstår man att det dröjde innan innehållet uppmärksammades i väst.

En lika stor anledning att fördjupa sig i teorierna Dugin upprepar i bok efter bok – titlarna uppgår till ett trettiotal – är att ideologin både hämtar inspiration i internationell högerextremism och gör avtryck i dess intellektuellt pretentiösa kretsar. Sverige har en särskild betydelse; bokförlaget Arktos, som ger ut fascistisk och radikalkonservativ litteratur, publicerar Dugin på engelska och tidningen Nya Tider har länge propagerat författaren.

Det är också i nazismen Dugin har sina rötter. Hans utveckling från en underjordisk nazistgrupp i det sovjetiska 80-talet till ultranationalist i gammaltestamentlig religiös skrud på 1990-talet – besatt av revansch för ett förödmjukat Ryssland – har mer ingående tecknats av den nyligen avlidne Rysslandskännaren Magnus Ljunggren (Svenska kommittéen mot antisemitisms nyhetsbrev 6/22) samt av Expo (21/8). Redan när Dugin grundade partiet Nationalbolsjevikerna 1993 menade han att all mark där det levde ryssar skulle vara rysk, att Krim och Donbas måste återförenas med ”modernationen” och att Ryssland måste bryta med väst.

De här åren plockar Dugin ivrigt tankegods från den västeuropeiska Nya Högern. En paraplybeteckning för en högerextrem kulturrörelse med rötter i Frankrike. Begreppet samlar politiska strömningar som paketerar om historiskt diskrediterade tankar om rasism och fascism och kallar dem för saker som ”etnopluralism” och ”identitet”. Dugin börjar skriva på ett magnum opus om en ”eurasisk” union som sträcker sig från ”Lissabon till Vladivostok” med det ”messianska ryska folket” som självklar ledare. Den ska kapa banden med USA och dess skadliga liberalism.

Det går sällan att veta exakt hur en politiker påverkas av en viss text eller tänkare. Men när ”The foundations of geopolitics: The geopolitical future of Russia” – Dugins mest kända verk – publiceras i Ryssland 1997 får den inte bara stor uppmärksamhet och spridning i landets politiska elit; boken är så pass uppskattad bland högt uppsatta militärer att den blir kursbok på militärakademin.

Tonvikten är inte på stora militära operationer, utan på destabilisering.

Med det ryska 1990-talet i backspegeln är det lätt att förstå. Den sovjetiska elit som hade utgjort ett maktblock i Kalla kriget vaknade upp som geopolitiska förlorare. Snart även ekonomiska sådana. Liberalism såg knappast ut som frälsning. Dugin erbjöd en teori som drog ur en liknande dualism som kalla krigets. Men hans vision om en ny storhetstid hade koloniala och mytiska Storryska förtecken, utan Sovjetkommunismens bagage.

Dessutom såg han en med en degenererad motståndare framför sig: Västvärldens utveckling de senaste 200 åren stammar ur den amerikanska havskulturen, den ”atlantism” som Dugin ständigt återkommer till. Till skillnad från den eurasiska land-kontinenten där folk är knutna till sina ”naturliga” regioner är det enligt Dugin en själlös och sjuk kultur, en produkt av dess rotlösa migranter. Ideologier som jämlikhet och universalism utraderar skillnader mellan folk och kulturer, skapar utbytbara människor. Det är en totalitarism som förnekar människan hennes rätt till identitet. Lösningen, menar Dugin, är bland annat att upplösa nationalstaterna och leva i autonoma områden uppdelade enligt etnicitet och kultur. För att kunna nå ”verklig global mångfald” måste dessa lokala regioner vara homogena – etnopluralism.

De drygt 600 sidorna är sannerligen inte lättsmälta. Teorierna om fastlands- och havscivilisationer byggs utifrån selektiva och vinklade texter om kulturgeografer och statsvetare (inklusive den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén, folkhemsbegreppets fader) samt nazister och fascistiska ideologer – gamla som nya. Med sina allt hätskare utfall i gammaltestamentlig undergångston ger texten intryck av att vara politisk satir i Tolkien-miljö.

Så visst förstår man att det dröjde innan innehållet uppmärksammades i väst. Före de alltmer seriösa utmaningarna mot den liberala demokratin i Europa och USA var det få som föreställde sig att antiliberalism var något mer än störningar i periferin. Något globaliseringen skulle jämna ut på sikt. Ryssland sågs som en förlängning av Europa, och likt det forna Östeuropa skulle de utvecklas i rätt riktning. Men inte ens med Ungerns orbanisering, Donald Trumps presidentskap eller ockupationen av Krim föll polletten riktigt ner. Ingen ville föreställa sig nykoloniala invasioner i Europa.

Ändå var vägkartan uppritad av Dugin 1997. Under rubriken ”Nödvändigheten av ett radikalt alternativ” lägger han fram Rysslands väg till herravälde på ett sätt som märks i Putins retorik och praktik. Tonvikten är inte på stora militära operationer, utan på destabilisering. Ryska agenter ska elda på religiösa, rasmässiga och andra konflikter i USA i syfte att stärka landets isolationistiska tendenser. England ska genom påverkansoperationer klyvas från kontinenten. Europa ska påverkas i rysk riktning med olja, gas och spannmål. NATO ska undermineras och kollapsa inifrån. Även Kina utgör ett hot, och ska förstöras i sin nuvarande form.

Och Ukraina? Dugin förklarar utan omsvep att landet inte bara saknar existensberättigande, utan utgör ett ”enormt hot för hela Eurasien”. Utan att ”lösa det ukrainska problemet” är det meningslöst att ens prata om hans kontinentalpolitik – det är ett absolut imperativ att Ryssland kontrollerar Svarta havs-kusten från Ukraina till Abchazien

Ingen överraskning alltså att en lycklig Dugin efter den ryska invasionen av Sydossetien 2008 poserar med en bazooka på axeln.

”Last war of the World-Island” från 2012 kan därför läsas som en frustrerad, testuggande extremists påminnelse till de han anser bör lyssna till honom. På knappt hundra sidor upprepar Dugin kärnan i ”The foundations of geopolitics”: det ryska läget är akut och valet står mellan expansion och undergång. Tonen stegrar sig mot en apokalyptisk slutstrid med den amerikanska fienden.

Det hela påminner om religiöst uppsminkad fascism, med påståendet att det genuina folket eller nationen ska brygga vänster och höger, arbete och kapital.

Men det finns en annan, tidigare nyckeltext av Dugin. I ”The fourth political theory” (2009) fördjupas tankar om hur den liberalism som stod som ensam segrare 1989 utvecklas till ”totalitär postliberalism”. En överideologi som inte går att välja bort. Svavelosande rader riktas mot ”postmodernism” vars ”hjältar är freaks, monster, transsexuella och degenererade”. (I den pamflettlånga ”The great awakening vs the great reset” från hösten 2021 uppdaterade Dugin, som alltid har fingret på polariseringspulsen i väst, monsterskaran med Joe Biden och BLM).

I likhet med en annan av sina inspirationskällor, den italienske fascisten Julius Evola (1898–1974), anser Dugin att moderniteten har krossat något ursprungligt. ”The fourth political theory” är därför en genomgång av de moderna ideologierna – liberalism, kommunism och fascism där Dugin ”rensar ut” vad han anser vara obrukbart och behåller resten för sin vaga ”fjärde teori”. Här är individen alltid underordnad traditionen – familjen, hierarkin och religionen. För att ge det hela intellektuell patina menar Dugin att det motsvarar Martin Heideggers Dasein-begrepp – enkelt uttryckt det existentiella händelseförlopp vi befinner oss i.

Det hela påminner snarare om religiöst uppsminkad fascism, med påståendet att det genuina folket eller nationen ska brygga vänster och höger, arbete och kapital. Men så är en av Dugins specialgrenar också löjeväckande semantisk gymnastik, där ord slutar ha sin ursprungliga betydelse. Som när Dugin, en antisemit vars sociala medier 2014 fylldes av folkmordshetsande kring Ukraina, svär sig fri från rasism och menar att ”progressiva är de värsta rasisterna eftersom de är rasister mot de döda som levt före oss”.

Långt ifrån alla Dugins böcker är tillgängliga på andra språk än ryska. Men av dem jag har läst är ”The fourth political theory” kusligast just nu. Dess potential är lika obehaglig som de geopolitiska titlarna. Inte för att den är sammanhängande, övertygande eller bra. Utan för att boken i en värld där det liberala och det universella är under stor utmaning erbjuder ett smörgåsbord av antidemokratiska tankar och absolut kulturrelativism. Ett som i sin betoning av det lokala mot ”gudlös globalisering”, mot post-industriella samhällen, mot postmodernism och liberalism möjliggör en ideologisk djävulsallians mellan radikalkonservativa, islamister och extremister från vänster till höger.

Det må låta vansinnigt. Men en erfarenhet av att läsa Dugin och hans högerextrema fränder är att de under decennier har paketerat om 1900-talets värsta ideologier till något som används både av politiker i Kreml och av parlamentariska partier i väst.

Givet utvecklingen är det tankar att ta på större allvar än tidigare.

Hynek Pallas

kultur@gp.se