”Granvattnet, Lindås, Hammar, Rörvik, Förö, Möttvik, Fjärås, Önnered och Bärby.” Lennart Carlsson försöker räkna upp alla dansbanor han spelade på, då för snart 70 år sedan. Bandet hette Ove Frisks kvartett och i det började han trumma redan som 14-åring.
– Det var som midsommarafton varje lördag! Dans, musik, pilkastning, romantik och solnedgång. Det var knökat på dansbanorna. En riktig folkfest!
Så börjar han berätta och en tid med brylkräm, diximusik, myggjagare och med en dansbana i så gott som varje krok.
– På Hisingen fanns fem, på Näset fem till och i Västra Frölunda fyra…
Hur många som fanns totalt i Göteborg med omnejd vågar Lennart bara gissa ”kanske ett femtiotal” och han spekulerar kring hur många par som förts samman genom dansen och så småningom bildat familj. Han och frun Ann-Christine är i varje fall ett av dem. De träffades på en skoldans på Hvitfeldtska när hon var 14 och han var 16. Nu sitter de tätt tillsammans och bläddrar i sitt fotoalbum i villan i Lerum, fylld med olika instrument och egengjorda skulpturer eller målningar.
– Vi konstaterade redan första kvällen att vi båda två vill bli teckningslärare, minns Lennart. Och så blev det.
Jag minns fortfarande Oves entusiasm när han berättade att vi skulle spela tillsammans med miss Manyana – nakendansös känd från Kiviks marknad.
Men först väntade många år av musik och dans. När de träffades, våren 1954 hade Lennart nyss blivit värvad till Ove Frisks kvartett som trummis. Något han själv så här efterhand verkar smått förvånad över. Trumset hade han ju visserligen, ett otympligt sådant med en gigantisk bastrumma som passade dåligt i ettan på Såggatan, men så mycket övning hade det inte blivit.
– En enda lektion hade jag fått av en klasskompis storebror. Han lärde mig att det hette stockar i stället för trumpinnar och hur man håller traditional grip, säger Lennart och visar med vänstra handens tumme, pekfinger och långfinger,
Övning eller ej, Lennart hade rytmen i blodet och efter den första betalda spelningen på SSU-klubben i Kungsladugård, med ett gage på tio kronor per man, ökade bokningarna stadigt och snart var det full fart varje helg. Men ju populärare de blev desto större blev också problemet med transporter. Ingen i bandet hade körkort. I stället fick såväl bastrumma som övriga instrument fraktas på cykel, buss, spårvagn, tåg, motorcykel, taxi eller, i sällsynta fall, med traktor.
– Dessutom släpade vi ofta på tält och sovsäckar för att ha någonstans att sova efter spelningarna, berättar Lennart och minns hur trumskinnet av kalvskinn, som blivit blött av nattfukten, sprack när det värmdes av morgonsolen.
– Så småningom lärde jag mig att slacka skinnet innan vi somnade i tältet. Men allt var så långt från glamour som det går att komma.
Därför var glädjen stor när Ove Frisk, som äldste man i bandet, fyllde 18 år och därmed tog körkort. En A-Ford årsmodell 1930 införskaffades, målades turkos och döptes till Laura.
– Det var kanske inte den ultimata lösningen för fyra killar som inte kunde något om bilar. Motorn strejkade och förgasaren sköt ut en gaslåga så att passageraren i framsätet fick ha en asbetsskiva lutad mot sina vader för att inte bränna sig, berättar Lennart.
– Dessutom läckte taket så det tjärade vi en vinter. Rikligt. Tyvärr värmdes tjäran upp när det blev vår och rann ut längs karossen. Det blev slutet för Laura som vi sålde för 300 kronor till en norrman där alla var nöjda med affären.
Våren 1957 ryckte Lennart in i lumpen och fick placering på A2 i Kviberg. Ove Frisk hade skrivit ett intyg att Lennart var ovärderlig för bandet och därför måste placeras nära Göteborg. De var fortfarande stadigt anlitade och gaget hade nu höjts till 500 kronor per kväll.
– Eftersom Kronan betalade oss 2,25 kronor om dagen blev jag, med mina 100 eller 200 kronor per kväll, regementets rikaste man, skrattar Lennart.
Ann-Christine, och de andra flickvännerna, var med på de flesta av danserna och roade sig. Ibland kunde det kännas jobbigt för Lennart, som bara fick titta på från sin plats på scenen, och kanske slog han någon gång onödigt hårt på trumman när hon virvlade förbi.
– Ja herregud, jag var ju livrädd att hon skulle hitta någon annan, säger han och ler.
Och Ann-Christine drar sig till minnes dansbanan i Fjärås, som låg lite lantligt till, där hon fick frågan om hon ville följa med hem och titta på griskultingarna.
– Men jag hade ju sällskap, skrattar hon.
Ove Frisks kvartett hade en uppsättning av trumpet, dragspel, gitarr och trummor, någon gång även ståbas, men eftersom den var nästan lika svår att frakta som bastrumman, försökte de undvika den. Musiken som spelades var jazz, vals, tango och någon enstaka polka eller snoa.
– Allt var så annorlunda mot idag. Alla kunde dansa som var ett enkelt och billigt sätt att roa sig på. Ingen gick ju på restaurang, det var alldeles för dyrt. Det som fanns att välja mellan för oss ungdomar var bio för 2,50 eller en danskväll för 2,50, säger Lennart.
Han berättar att Göteborgsungdomarna i början på femtiotalet i stort kunde delas upp i två olika grupper: siskor och böss.
– Siskorna var läroverksungdomar, klädda i duffel och ansågs lite mer städade. Bössen var arbetarungdomar, kanske lite tuffare och med skinnjackor. Eftersom vi underhöll på dansbanorna var det i första hand ”bössen” som vi spelade för, men som jag minns det var de varken mer eller mindre skötsamma än läroverksungdomarna.
Han berättar att danserna oftast gick lugnt till. Även om det förekom alkohol, var den enda förtäringen som såldes på plats varmkorv och kaffe. Kanske hade någon en plunta i innerfickan, men det var i undantagsfall.
På några ställen, bland annat på Bärby på Hisingen, arrangerades det då och då tunneldans som extra dragplåster. På dansgolvet fanns då en uppbyggd tunnel, täkt av presenningar, där de mest vågade kunde dansa in och vara lite i skymundan.
– Ja det var ju lite bus förstås, skrattar Lennart. Men när jag googlade dansbanor fick jag upp ”dansbaneeländet” där det beskrevs som en plats full av bråk och elände. Och så var det ju inte. Långt där ifrån.
Två danser, de sista varje kväll, var damernas och då fick även de bjuda upp. I övrigt var det bara männen som bjöd upp, en stress för de flickor som inte valdes så ofta och kanske blev kallade panelhönor.
– Det var väl en sak som inte var bättre förr, inflikar Lennart.
Ann-Christine berättar om damernas olika ansträngningar med underkjolar i tyll, stärkta med potatismjöl, sylvassa klackar och höga Farah Diba-frisyrer.
– Det fanns de som tuperade in en fralla i frisyren för att den skulle bli så stor som möjligt, sen fick de sova halvsittande, säger hon och ler åt minnet.
De bläddrar vidare i albumet och upp kommer en bild på hela gänget med bil och en kvinna som röker i bakgrunden.
– Här har två nya saker hänt, säger Lennart. Det första är att Ove äntligen skaffade en vettig bil och att vi kunde frakta instrumenten fastsurrade på taket. Det gick oftast finfint, utom en gång när vi var på väg till Allmags festplats på Orust och han skulle bromsa in vid Götaplatsen. Då åkte ståbasen ned på motorhuven. Det var ett under att den klarade sig.
Den andra stora förändringen är att kvartetten numera var en kvintett och dessutom hade utökats med en nakendansös: Miss Manyana.
– Ove hade besökt Artistförmedlingen på Viktoriagatan och där träffat Sten-Åke Cederhök. Det var innan han blev känd och han arbetade som artistförmedlare där, berättar Lennart.
– Sten-Åke menade att det inte längre räckte med att bara spela dansmusik utan att vi också behövde ha någon form av underhållning. Jag minns fortfarande Oves entusiasm när han berättade att vi skulle spela tillsammans med miss Manyana – nakendansös känd från Kiviks marknad. Detta menade han skulle få fart på bandet och leda till ännu fler spelningar.
Miss Manyana kastade således av sig plagg efter plagg samtidigt som bandet spelade en lugn låt. Lennart betraktade det hela sittande på sina två drickabackar bakom trumsetet, men kan inte minnas att showen ledde till fler spelningar. I stället minns han det som början på slutet. Året hade nu hunnit bli 1958 och han och Ann-Christine stod i begrepp att flytta till Stockholm för att studera på Konstfack. För dem var dansbandstiden över och snart skulle hela kulturen dö ut och den ena dansbanan efter den andra falla i glömska.
– Jag tror dödsstöten för dansbanorna blev rocken och att musiken flyttade in på klubbar i takt med att folk fick mer pengar. Men vi som var med då minns femtiotalet med värme.
För några år sedan träffade han Ove Frisk, som numera är död, på torget i Lerum.
– Ove frågade mig om jag ofta tänkte på 50-talet. ”Nja, svarade jag, inte så ofta.” Jag tänker på det sa Ove. Jag tänker på det nästan varje dag.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
