I dagarna firas ett göteborgskt hundraårsjubileum som skiljer sig från alla andra göteborgska jubileer år 2023.
Arrangörerna gör inget större nummer av det. Det behövs nämligen inte. Ett symposium arrangeras den 31 augusti – ett finurligt valt datum – men marknadsföringsbudgeten torde vara obefintlig.
Det behövs ingen reklam. Hela det internationella forskarsamhället är redan väl medvetet om Arvid Carlssons storhet. Hans ryktbarhet kan rimligtvis inte bli större, åtminstone inte i medicinska och vetenskapliga kretsar.
I år är det hundra år sedan han föddes och 64 år sedan han utsågs till professor i farmakologi i Göteborg.
Möjligen kan det bland helt vanliga göteborgare – sådana som inte är forskare – numera te sig en smula oklart var och hur Arvid Carlsson skördade sina lagrar.
Då kan man i en teaterviskning meddela att han fick Nobelpriset i medicin år 2000.
Han belönades dessutom för landvinningar som – med lite god vilja – kan sägas ligga nära det göteborgska temperamentet.
Ty Arvid Carlsson var en av de första som insåg signalsubstansernas betydelse för hjärnans sjukdomar. Han förstod att nivåerna av dopamin hade betydelse. Därmed banade han väg för läkemedel mot exempelvis Parkinsons sjukdom.
Men dessutom ledde hans upptäckter till en helt ny generation av psykofarmaka, till exempel medel mot schizofreni. Hans principer skulle också så småningom tillämpas för att revolutionera behandling mot depression. I dag har medicinerna namn som Prozac och Cipramil. I dagligt tal kallas de ”lyckopiller” – en beteckning som egentligen är mer snärtig än rättvisande. Men för Arvid Carlssons göteborgska supportrar – och de är många – är det naturligtvis svårt att frigöra sig från tanken att staden Göteborg därmed har lämnat två bidrag till båtnad för mänsklighetens allmänna lycka: vitsar och Arvid Carlsson.
Enkla biografiska fakta är annars att Arvid Carlsson föddes i Lund i januari 1923. Det var en historikerfamilj: fadern Gottfrid Carlsson var en minst sagt omstridd historieprofessor som i dag kanske är mest känd för sin hårdnackade protyska hållning under andra världskriget. Arvid Carlssons sex år äldre bror Sten Carlsson blev med tiden också professor i historia. Modern var kulturhistoriker.
Kanske kan man se det som ett tidigt tecken på Arvid Carlssons benägenhet att gå sin egen väg att han i denna marinad av humaniora i stället valde att bli farmakolog.
I Göteborg hade han alltså sin forskningsbas sedan 1959.
Nobelpriset år 2000 betraktade han – åtminstone i vissa intervjuer – som en belastning. Det blev så mycket stök runt det. Han ville se framåt.
I en intervju i GP år 2005 suckade han att folk i femtio år hade sagt att ”Det Carlsson gjorde för fem år sedan är okej men det han gör i dag är det inget vidare med”.
Han gick bort i juni 2018, 95 år gammal.
Till hundraårsdagen får man således vända sig till hans familj och hans före detta kolleger för att kunna nalkas berättelserna om honom. I dessa historier framträder en godhjärtad, färgstark och ofattbart flitig personlighet. Under sitt långa forskarliv svarade Arvid Carlsson för 3-4 upptäckter som kan betecknas som betydande genombrott.
Erik Haglund, som i dag är ordförande i de stiftelser och bolag som Arvid Carlsson initierade, minns deras första möte.
– En kväll någon gång i mitten av 1980-talet ringde Arvid på dörren till mitt hus i Änggården. Han gick rakt på sak. Han konstaterade att när han om några år går i pension upphör alla forskningsanslag från svenska offentliga givare. Han ville ha hjälp att sätta upp och administrera några bolag för att finansiera sin framtida verksamhet. När han inte längre fick någon svensk finansiering ville han söka anslag hos amerikanska bolag. På Medicinareberget trodde de väl att han var halvtokig. Ingen räknade med att han skulle kunna fortsätta. Men kritiken tystnade när han fick ett anslag på 60 miljoner från det amerikanska bolaget Upjohn.
Professor Elias Eriksson – en av Arvid Carlssons kolleger – minns en ovanligt orädd forskare, som hade väldigt bestämda uppfattningar i vissa frågor och ett synnerligen gott självförtroende.
– Han var alltid mycket vänlig och tillmötesgående. Men eftersom han gärna ifrågasatte vetenskapliga auktoriteter kunde nog andra emellanåt uppfatta honom som arrogant. Det var han verkligen inte. Men han gav sig inte. Och han hade inga tidskrävande intressen utanför forskningen. När han var ung student i Lund hände det att han cyklade mellan disputationerna bara för nöjet att få ställa intrikata frågor.
Han körde alltid röda bilar, för han hade läst att röda bilar syntes bäst och därmed var säkrast.
Elias Eriksson minns ett tillfälle när Vetenskapsrådet skulle inspektera Arvid Carlssons forskargrupp.
– Vilken annan forskningsledare som helst skulle ha bjudit på ett bättre krogbesök och rullat ut den röda mattan för inspektörerna. Men Arvid hade späckat dagen med föredrag och demonstrationer. För att visa att han inte var slösaktig med forskningsanslagen bjöd han på ärtsoppa som Vetenskapsrådets representanter fick äta i all hast och betala ur egen ficka.
Eftersom Arvid Carlsson under sin livstid lät royalty från olika patent gå till Stiftelsen för neurofarmakologisk forskning och utbildning var han alltså i slutet av karriären en närmast unik fågel i forskarvärlden: en forskare som själv bekostade en stor del av sin egen forskning.
I dag finns tillgångar i två stiftelser som delar ut stipendier och anslag för forskning i ”Arvids anda” – det vill säga till kliniskt relevant hjärnforskning när det gäller signalsubstanser.
Hans familj och vänner framhåller också Arvids Carlssons hustru Ulla-Lisa och hennes betydelse för forskningsmiljöerna.
Eller som deras barnbarn Johan-Emil Bager – även han forskare i medicin – uttrycker saken:
– Hon stod för en avväpnande närvaro.
Arvid Carlsson hade en del idéer som möjligen kan betecknas som excentriska. Han var till exempel skeptisk mot all lyx. Ändå flög han alltid första klass – men inte för bekvämligheten, framhöll han, utan för att större benutrymme minskade risken för blodproppar.
Han körde alltid röda bilar, för han hade läst att röda bilar syntes bäst och därmed var säkrast.
Han vägrade att vara prefekt eller dekan. Det fick andra vara.
Och han öppnade aldrig några bruna kuvert. Det hade han personal som tog hand om. Han var ingen administratör.
Han var forskare dygnets alla timmar. Och han saknade inte temperament. Eller som Erik Haglund uttrycker det idag:
– Han var mycket försynt. Tills han blev förbannad.
Arvid Carlsson forskade in i det sista. De sista artiklarna publicerades posthumt. Sorteringen av hans efterlämnade material pågår ännu. Efter hans död upptäckte familjen att det i källarförrådet låg tretton doktorshattar från hedersdoktorat världen över.
På den vägen är det.
Barnbarnet Johan-Emil Bager säger:
– Vi sitter fortfarande och sorterar medaljer och diplom.
Förklaringen till att symposiet äger rum den 31 augusti är förresten att det är Arvid-dagen. Det blir ett firande med ett litet kalas och väldigt mycket forskning.
Det blir väl inte riktigt ärtsoppa på burk, men helt i linje med hur Arvid Carlsson själv hade velat ha det. Och forskarsamhället kommer i alla händelser inte att missa att fira år 100 e A (efter Arvid).
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
