Göteborgs tuffaste tant påstods vara häxa

Efter hennes död spreds vittnesmål om hennes dans med djävulen.

ANNONS

Hon var liten, rödhårig och hård i affärer.

Margareta Huitfeldt är en unik figur i Göteborgs historia eftersom det är tveksamt om hon ens besökte Göteborg.

Hon styrde över hundratals bönder, däribland några på Hisingen, men det är möjligen det närmaste hon kom.

Det är ärligt talat tveksamt om fru Huitfeldt ens kan räknas som svensk.

En kvinna hade i samråd med Satan planterat ondskebringande hästhår på stränderna, vilket förhäxat fisket.

Hon var den rikaste kvinnan i Bohuslän på 1600-talet. Eftersom hon var ensam - hennes man och barn hade dött och hon var ovän med andra släktingar - testamenterade hon gårdarna till en fond för fattiga studerande.

Märk väl: pengarna skulle gå till eleverna, inte till skolan, så det var egentligen tokigt att uppkalla ett gymnasium efter henne. (Kopplingen är också svag. Det gamla latinläroverket föreslogs på 1930-talet byta namn till Lorensbergs högre allmänna läroverk - men eftersom namnet Lorensberg förknippades med cirkus och kall öl protesterade medborgarna och som en kompromiss skakades fru Huitfeldt fram.)

ANNONS

Fru Huitfeldt var härskarinna var över Sundsby säteri på Tjörn, i en rörig tid.

Bohuslän blev svenskt 1658, på 1670-talet ockuperades det åter av dansknorska arméer.

Hon var född i Norge, i en fin dansk familj, kom till dansknorska Bohuslän vid 27 års ålder och skulle alltså vid 50 års ålder förvandlas till svensk.

Hon skrev en dansknorsksvensk rotvälska.

Det är inte konstigt att sentida uttolkare blir förvirrade av att hon i testamentet talade om ”fäderneslandet”.

Den bästa gissningen är att hon menade Bohuslän.

Hon struntade säkert i om hon var dansk, norsk eller svensk. Hennes politiska horisont var de egna gårdarna.

När det inte var krig eller missväxt jagade trolldomskommissionen häxor på hennes gårdar. Djävulen själv var på turné i Bohuslän.

En kvinna hade i samråd med Satan planterat ondskebringande hästhår på stränderna, vilket förhäxat fisket.

Bohusläningarna iscensatte flytprov på häxorna. Några flöt i sina särkar och var skyldiga. De borgarfruar som kastades i som jämförelse sjönk märkligt nog, kanske för att de bar tyngre kläder.

Fru Margareta förekom i periferin av häxprocesserna, men var för mäktig för att anklagas. Efter hennes död berättades desto fler historier: hon ska ha låtit hänga och mura in en präst i ett valv (prästen spökade sedan) och i rummet där hon slutligen stod lik iakttogs hon dansa med djävulen.

ANNONS

Det var lite orättvist eftersom de få dokument som finns visar hon var rätt hygglig mot sina bönder. Men nästan alla brev och kontrakt har brunnit upp. Hon förblir en skuggfigur.

Till och med porträttet är en rekonstruktion - det målades efter en gravöppning i slutet av 1800-talet.

Det är lätt att föreställa sig att hennes liv, trots pengarna och makten, har varit ganska dystert: novemberlikt glåmigt eftermiddagsljus, i en svart vagn på sörjiga vägar längs isiga åkrar; hon dikterar ett nytt sirat brev till administrationen (den som råkar vara vid makten), klämmer åt någon bonde, sedan sitter hon vid tunga svarta gobelänger vid ett stort bord med sin silversked.

Adeln i Bohuslän bestod av ett tiotal personer. Hennes man dog när hon var 43 år, hennes enda vuxna barn när hon var 55. Hon skaffade sig fiender; hennes metod var att låna ut pengar och sedan ta gården om skulden inte kunde betalas.

Hon måste ha känt sig ensam.

Hon hade hoppats att det nya universitet skulle hamna i Göteborg. Det blev Lund i stället.

I sina kontakter med den svajga svenska byråkratin använde Margareta Huitfeldt en originell metod för att få skattelättnader och privilegier: ostron.

Riksdrotsen (ungefär justitieministern) Per Brahe d y var svag för ostron.

ANNONS

Hon bombarderade honom med svassande brev och ostron.

Ostronmetoden fungerade så väl att hovet - kanske på Brahes rekommendation - ville ha ostron från västkusten till julmiddagen 1671. Med tanke på hästdragna vagnar och 1600-talets kylteknik förefaller det vara ren tur att ostron inte tillsammans med ärtsoppan och semlan förts upp på listan över kungliga dödsorsaker i svensk historia.

Bohusläningarnas egna kommentarer är inte bevarade. Man kan räkna med att de var förvånade över att kungen ville äta det som allmänt betraktades som makrillagn.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS