Från 1867 och ungefär ett halvt sekel framöver satt Elfrida Andrée på söndagarna i ett rum bakom orgeln i Domkyrkan och pustade och åt smörgåsar och drack porter mellan psalmerna.
Hon var Göteborgs domkyrkorganist i 62 år. Hon började som 26-åring.
Prästerna var emellanåt schartauaner som dundrade om skärseldar och helveten.
– Jag har försökt att stoppa vax och bomull i öronen, skrev hon i ett brev. Hon beklagade att det inte räckte för att utestänga ”skriket om brinnande svafvelsjöar”.
Hon tvingades hitta på orgelkomp till de hesa, falsksjungande, snuvsnörvlande prästernas improviserat sjungna böner. Söndagarna var ottesång, skriftermål, högmässa, aftonsång och missionsbön.
Att den blivande nationalkompositören kanske var en kvinna som satt i Göteborg föll ingen in.
I bland spelade hon över nio timmar effektiv tid.
Man förstår att hon smet och gömde sig med sin smörgås och porter i rummet intill.
Elfrida Andrée blev Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist, men hon ville skriva operor och symfonier.
På nästan alla fotografier ser hon målmedveten ut. Hon behövde sin envishet. Hon motarbetades alltid. Många blev provocerade av en kvinnlig kompositör.
När hon skrev sin första symfoni spelade orkestern, möjligen med avsikt, fel hela tiden och en mäktig recensent förklarade att verket var ”under fullkomligheten”.
Hennes far tyckte att hon borde skriva gladare melodier och satsade pengarna på systern. Systern blev operadiva och gifte sig med vingelpettern Fredrik Stenhammar – en havererad operatenor som sjunkit till tulltjänsteman. Han brukade svira med August Söderman, som allmänt troddes bli Sveriges Grieg eller Mozart om han bara tog sig samman (vilket han aldrig gjorde).
Att den blivande nationalkompositören kanske var en kvinna som satt i Göteborg föll ingen in.
Hon fick en framgång med körverket ”Snöfrid”. (Viktor Rydberg skrev texten i en vägvinnande nationalromantisk stil.)
Men när hon på 1890-talet ville skriva en opera och fann en ung lovande kvinnlig librettoförfattare – en före detta folkskollärare i Landskrona som hette Selma Lagerlöf – var hon för angelägen och Selma Lagerlöf trodde att mamsell Andrée var halvgalen.
Hon skrev pianosonater, orgelkonserter, fugor, violinkvartetter, körkvartetter, transkriptioner, romanser, menuetter, symfonier, visor, begravningsmässor, bröllopshymner, kantater, serenader, psalmer, melodramer, folkvisebearbetningar, en opera och två orgelsymfonier.
Ingen skylt finns i Domkyrkan som nämner något om detta.
Däremot har Elfrida Andrée fått en spårvagn uppkallad efter sig.
Det är vagn nummer 380, en spårvagn av typen M31.
Och finare än så blir det inte i Göteborg.
Lästips: ”Elfrida Andrée: ett levnadsöde” av Eva Öhrström (1999).
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
