Stenläggningsindex.
Har du hört talas om det?
Inte jag heller. Men det borde finnas. Som mått på hur väl en stad tar hand om sina offentliga rum.
Siena skulle toppa, med Barcelona på andra plats och Split på tredje och Rønne på fjärde och Lissabon borde förstås också vara med på fem-i-topp, Portugals mönstersatta trottoarer är ju som op-art, som att kliva runt i en Bridget Riley-målning.
Och så Göteborg.
Så som stadens gator tedde sig för 22 år sedan.
När jag flyttade till Stockholm 1996 navigerade jag med Fredric Bedoires och Henrik O. Anderssons Stockholms byggnader i handen. Tessin den äldre och yngre, Hårleman, Östberg, Asplund, Lewerentz, Markelius, Erskine, Geisendorf, Celsing, Tengbom den äldre och yngre – jag gick dit boken pekade och när jag ringde hem till mina göteborgsvänner trodde de att jag träffat någon förförisk femme fatale innan de insåg att jag pratade om Stockholms stadsbiblioteks kurviga rotunda.
På bara ett område var jag besviken. Stenläggningen. Överallt S:t Eriks-plattan. 35 gånger 35 centimeter platt och rak och simpel betongsten. Funktionell och rationell, men mesig som välling jämfört med bohusgranitens krysshamrade yta och röda skimmer och kaleidoskopiska mönster – påfågel, fjäril, cirkel, båg, våg… Och inga ”kärlekslöpare” fanns det heller, de där parallella ränderna med bautastora granitplattor som är så karakteristiska för Göteborgs trottoarer, omsorgsfullt placerade på halvmetersdistans, som för att möjliggöra en svärmisk promenad hand i hand.
Hemlängtan…
Men när jag nu går på Göteborgs gator undrar jag snarare om stensättarna fått ett par portugishammare för mycket i huvudet. Hantverkskunnandet verkar ha glömts bort. Tidigare praktstråk visar sig vara i fritt fall. Lika fritt som den som inte ser sig noga för.
Ta Östra Hamngatan:
En, två, tre, fyra, femtioelvatusen tuggummin och fimpar (hur rimmar det med Göteborgspolitikernas åh så viktiga barnperspektiv?). Sex olika markbeläggningsprodukter blandas slumpartat. Betongplattor tiltar hit och dit till följd av grundsättningar. Pollare omringas av ogräs. Ett jordhål vittnar om en kasserad papperskorg. En planteringsbädd saknar en av sina granitkantstenar. Elva cykelställ badar i en sex meter lång och flera centimeter djup vattenpöl. Och ute i gatan, där spårvagnarna skakar fram, rena förkastningssprickorna.
”Punch drunk”, som Göteborgs mest kände stensättare skulle ha beskrivit stadsbilden.
”Underpresterar!” som Stenläggningsindex skulle ha noterat i eldrött.
Och allt detta registrerar jag utan att ens behöva kliva ut på gatan. Jag ser det inifrån Nordstan, genom de glasade entrédörrarna på Postgatan. Alla dessa messyrer, på ynka tio, 15 kvadratmeter.
Här inne i gallerian är golvet förstås vattenpassplant. Skinande. Skyltfönstren speglar sig i terrazzon.
Man kan bara man vill.
