Fredrik Lindströms populärvetenskapliga dialektbok "100 svenska dialekter" ser ut lite som ett fågelsångslexikon. På sidan finns ett högtalarsystem där läsaren kan lyssna på inspelningar av människor som talar de hundra listade dialekterna.
Författaren själv konstaterar att det var en förutsättning eftersom "dialekter måste höras". Rösterna får därför fungera som ett komplement till texter om lokal historia, tungrots-r och ljudmelodier. Texter som Fredrik Lindström menar att han kommer att kritiseras för.
– Jag är inte expert på någon av de här dialekterna. Jag kan lite om mycket, så människorna som kanske kan Färiladialekt kommer att säga att: "fan det kan han inte". Men de kanske själva läser med intresse det jag skrivit om skånska och stockholmska.
LÄS MER:Fredrik Lindström älskar "möshumlan"
Lindström menar att det faktiskt finns ytterligare likheter med fågelsången, eftersom det existerar dialektala skillnader i djurvärlden, vilket kan ses som ett bevis för att dialekter är äldre än språket. Samtidigt säger han att människor har fler nyanser och att vi även tolkar dialekter och läser in egenskaper i dem.
– Som att västsvenskar är glada, skåningar dryga och norrlänningar trygga. Vi tycker alltså att vi hör det på den melodiska accenten. Det är kanske delvis en inbillning och även en självuppfyllande profetia.
Mälardalsmål och Doktor Glas
Fredrik Lindström går djupare in i resonemanget och påpekar att han gillar vad han kallar för "Hjalmar Söderberg-principen". Plötsligt börjar han citera hjälpligt ur "Doktor Glas".
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." /Hjalmar Söderberg, 1905.
– Människor tar hellre en dålig identitet än ingen identitet alls. Det märker jag som själv kommer från gnällbältet. Man börjar bejaka att det är "träligt" och "det går aldrig". Man är hellre det än att vara som Dalsland, som ingen riktigt kan sätta på kartan, säger han.
LÄS MER:Inget mer På spåret för Augustifamiljen
Vissa har det dock lättare förspänt påpekar Fredrik Lindström. Exempelvis västsvenskar som genom att på sitt karakteristiska sätt gå upp på sista stavelsen framstår som glada och härliga, eftersom det är vad melodin signalerar i andra dialekter.
– Och det är en roll som man gärna tar. Jag tror att väldigt många skulle vilja ha den.
Andrastäder har "äktheten" gemensam
Går man lite närmare och ser till hur människor specifikt hör göteborgskan, finns det ytterligare fördelar konstaterar Fredrik Lindström och lyfter Göteborgs position i förhållande till Stockholm.
– Det är alltid tacksamt att vara den andra staden i ett land.
Det finns vissa dialektmönster som är universella. Där människor över hela jorden, helt oberoende språk eller ljudbild, drar samma slutsatser av dialekter.
– Man tycker alltid att huvudstadsdialekten i ett land låter stöddig, men det finns inget fonetiskt gemensamt mellan huvudstadsdialekter. Hade Växjö varit Sveriges huvudstad hade man tyckt att 'sån här småländska låter väldigt stöddig' (reds. anm. sägs på tjock inre Smålandsdialekt).
LÄS MER:Fredrik Lindström utökar turnén
Även för den andra staden i ett land finns det universella mönster menar Fredrik Lindström.
– Den har alltid positionen av att vara lite coolare, lite mer genuin, lite mer äkta och utmanande.
– Där har det på flera sätt varit lite krattat för att få den här identitetsgrejen som du har mellan Stockholm och Göteborg. Den hade du kunnat förutse även ett antal generationer bak i tiden.
Fredrik Lindström
Ålder: 56 år
Aktuell med: Den populärvetenskapliga boken "100 svenska dialekter", föreställningen "Mänskligheten" som kommer till Lorensbergsteatern i april 2020 och en ny säsong av På Spåret i SVT.
Har tidigare: Varit busringare i humorprogrammet "Hassan" i P3 och ståuppat på Mosebacke. Regisserat långfilmer som "Vuxna människor" och skrivit manus till serien "c/o Segemyhr." Har även själv programlett flera tv-serier, som "Värsta språket" och "Helt lyriskt".
