Två polismän i övre medelåldern sitter i ett rum. Den ena syr, den andra ser på. ”Det kändes skönt att se någon sy som om resten av världen upphört att existera.”
Poliser som diskuterar sömnad. Nej, nu blev det knut på tråden, den kanske är för lång, nej, den ska vara en halv armslängd.
Sömnad för dess lugnande effekt, likaså läsning och så lite visdomsord om magens roll för en god tankeförmåga. Vad är det här för en trevlig bok? Omslaget ser ut som vilken kioskdeckare som helst. Fred Vargas är en av världens mest lästa franskspråkiga författare. Vad är det som gör den så rogivande?
En lätt dyslektisk polis som ständigt tecknar och lagar sina egna kläder (”jättesmå stygn, de syns knappt”), som egentligen borde bli ett fnask, som har komplicerade kvinnoaffärer, och en stark intuition som nosar till sig grymhet.
En blind arg elak man som gör sitt yttersta för att framstå som en klarsynt cynisk tänkare, som går fram till folk för att fråga om de vill ha hjälp över gatan för att göra dem illa till mods.
En kvinnlig havsforskare som följer efter folk på stan och för anteckningar om dem.
En polis som är alkis och ensamstående pappa till två tvillingpar och en liten blåögd gökunge (hans exfru gav sitt nya barn till honom). ”Mina barn, mina barn, mina barn, mina underverk”, tänker han.
En kvinna som ung blev övergiven av sin fästman och sedan dess är besatt av kontaktannonser och har ett maniskt dejtbeteende.
En bysantisk cirkelmålare och professor men är det verkligen han som är mördaren?
Cirkeltecknaren är som en gammal fin Agatha eller Sayers som man läser om varje sommar för att det var den boken som blev kvar i sommarstugan.
Plötsligt kommer jag på vad det är som gör boken så rogivande: Detta är tidigt nittiotal. Boken kom 1991. Internet finns inte. Boken är lika skön som den låter. Långsam och vilsam. Skriven av en egensinnig penna.
