När Anton Glanzelius till sist insåg att fotbollskarriären var över, han hade precis gjort sin tredje knäoperation, gick han in på en resebyrå och sa: ”Jag måste härifrån. Jag vill åka om tre veckor. Kan ni hjälpa mig?”. Han reste ”halva jorden runt” i två och en halv månad. Han var i stort sett tyst. Träffade ingen.
Drömmen hade gått i kras. Den dröm han hade jagat så hårt, så febrigt. Han säger själv, nu tjugo år senare, att han var på gränsen till besatt.
Anton krävde så mycket av sig själv, kanske för att han hela tiden låg efter på grund av sina skador. Varje gång han fick bollen ville han göra underverk. Han ville briljera. Vilket gjorde att han blev krampaktig. Han tyckte att han gjorde allting rätt, även utanför planen. Ändå var den där killen som spelade i juniorallsvenskan och gjorde ett gäng matcher i den allsvenska reservlagsserien för Örgryte, en glaslirare, en som alltid gick sönder.
Uppmärksamheten satte press
Med Anton Glanzelius är allvaret alltid nära. Han ser tillbaka på sin fotbollsdröm och tror att det blev ännu viktigare för honom att lyckas än för andra unga fotbollsspelare, för att han redan som tio-elvaåring intervjuades av tidningar. Anledningen var alltid hans roll som Ingemar i Mitt liv som hund, men han poängterade ofta, inte minst i GP, att han ville bli fotbollsproffs, han ville bli bäst i världen. Det han sa blev liksom förstärkt i skrift och kraven ökade. Samtidigt undrade folk omkring honom varför han inte fortsatte att filma, så duktig som han var.
–Då hävdade jag alltid att jag tyckte att jag var bättre på fotboll. Att vinna en Guldbagge vid tio-elva års ålder är lite grann att börja i fel ände. Hur skulle jag i andras ögon kunna överträffa detta? Jag ville ju inte att det bästa jag gjort skulle vara något jag gjort redan när jag var elva år gammal. Jag ville ha något kvar att överträffa.
Han åkte bland annat på en två veckor lång pr-turné i USA då agenter ville träffa honom. Men intresset var inte ömsesidigt. Han ville inte spela in fler filmer, han ville inte vara borta från fotbollen i flera månader. Men åren gick och skadorna tog över.
Belfrages bananskal
Då det var som mörkast dök tv-profilen Fredrik Belfrage upp. Han som intervjuat Anton flera gånger när denne var som mest aktuell i Mitt liv som hund, tyckte att Anton Glanzelius absolut skulle jobba med tv. 1994 pratade Belfrage med Bosse Gentzel som då var chef på tv-sporten i Stockholm och Anton Glanzelius hamnade i VM-studion.
Plötsligt var Anton där, utan någon tv-utbildning alls, bara tre år på humanistisk linje på Schillerska, och gjorde ”25 reportage på 26 dagar eller nåt sånt”. Han beskriver det som ett bananskal signerat Fredrik Belfrage. Anton råkade hamna i tv:s värld och han älskade det.
–Jag kommer från en berättarfamilj. Både min mamma som är skådespelerska och regissör och min pappa som är jazzmusiker och skribent, är ju historieberättare. Det är deras grej, det ligger i min uppväxt och det är det jag älskar med tv-mediet. Man får vara med och berätta en historia.
Han hade skrivit några tidningskrönikor och några artiklar för Dagens Nyheters kultursidor, men det kändes aldrig rätt och blev aldrig riktigt bra. Kanske för att det blev ”för tyst i rummet”. Isommar är det tjugo år sedan Anton Glanzelius pratade fotboll i rutan, sedan han sa saker som ”Det känns som oavgjort” efter att Sverige spelat 2-2 mot Kamerun i VM-premiären.
Trivs med folk omkring sig
När vi ses är det tidigt på morgonen på Östermalm. Vi äter frukost i sorlet på restaurangen Nybrogatan 38. Han äter yoghurt med frukt. Utan honung. Han dricker ingefärsjuice och konstaterar att valet av mötesplats nog säger mycket om honom, att han ”behöver i alla fall en låtsasinteraktion med människor”, att han trivs med människor omkring sig.
–Tv var så kul, för det gjorde man aldrig ensam. I efterhand har jag insett hur häftigt det är med tv, att alla har en åsikt. Det är otroligt roligt att få jobba med något som folk är så engagerade i, även om det ibland är negativt engagemang.
Bullen bland det roligaste han gjort
Efter VM-sommaren hamnade Anton Glanzelius på det finkulturella programmet Nike för att sedan jobba som reporter på Bullen i ett och ett halvt år. Det är fortfarande bland det roligaste han har gjort. Han minns besöken på skolorna då både riktigt coola och de riktigt osäkra blev alldeles till sig. Han minns tittarbreven. Med värme och glädje. Som det från en 12-åring:
”Kära Bullen, kan ni inte förklara hur man samlagar?”.
Sedan dess har Anton Glanzelius befunnit sig i tv-världen, som reporter eller producent och sedan som chef. Först som programchef för Sjuan och från och med augusti förra året är han biträdande kanaldirektör på hela TV4-gruppen, med ett ”strategiskt innehållsansvar för gruppens samtliga kanaler”. Bland annat har han hunnit med att vara producent för det skandalstämplade programmet Paradise hotel.
–Jag började med att göra filosofisk, seriös kultur-tv och har sedan medvetet, med lust och vilja försökt hitta en variation i mitt liv. Jag älskar att få slänga mig mellan totala ytterligheter och i tv-världen är nog Nike och Paradise hotel de tydligaste ytterligheterna. Det har varit bra för mig. Även om du har din stomme i att vara en eftertänksam person, kan du ändå behöva en bärs och att få skratta åt en buskis.
Över 32 vid första fyllan
Anton Glanzelius säger att han själv varit en slags absolutist. I det mesta. Spelar man fotboll, då satsar man allt. Är man en vän, då är man världens bästa vän som alltid finns där. Så tyckte han förr, men nu har han insett att det inte behöver vara så, man kan ha roligt ihop ändå, man kan spela fotboll eller ta en bärs, men det behöver inte vara mer. Allt hör ihop med hans behov av kontroll. Han beskriver tillfället då han blev full för första gången, någon gång efter att han fyllt 32, som ett genombrott, ett väldigt hälsosamt genombrott och en symbolisk händelse. För första gången hade han inte total kontroll över vad han sa och vad han gjorde. Sedan dess är han en yvigare person och en lättsammare person.
–Man blir ganska lillgammal när man gör film och jobbar med vuxna människor i tre månaders tid när man är så liten. Sen hamnade jag i rampljuset med Mitt liv som hund. Jag förstod vikten av att tänka på det man säger, att folk kan bli ledsna eller arga på dig, eller börja reta dig för det du sagt. Så jag blev lite … genomtänkt.
Målinriktad men mjuk
Han är fortfarande extremt målinriktad, men nu handlar det bara om jobbet. Han säger att han nu vill få andra att må bra, att han skrattar högre nu.
Han beskriver sig som en som aldrig varit den tuffe, snarare ganska mjäkig, absolut ingen bad boy. Men särskilt mjäkig kan man nog inte vara om man klättrar och når näst högst upp i hierarkin på TV4-gruppen.
–Jag trivs med att ha inflytande. Jag vill få vara med och tycka. För mig är ordet makt så negativt. Inflytande handlar om att vara lagkapten. Du är med och spelar, men du är ändå den som säger sassa, brassa, mandelmassa.
Fotbollsvärlden hänger med
Så är vi där igen, i fotbollsvärlden, den han hamnar i om och om igen, även när han ska beskriva sin roll som chef. Han vill vara en mänsklig chef, en Tommy Söderberg, och han menar att magkänslan är allt. Både för honom som chef och för kanalen, utan den blir kanalens program helt ointressanta.
Han understryker också vikten av att aldrig vara långsint. En nödvändig egenskap i tv-världen. Ivarje produktion är det något som skiter sig. Det kommer alltid att uppstå en kris och då gäller det att inte vara rädd för krisen. Det är bara att lösa problemet i en god anda och gå vidare. Han ler brett när han säger att han omfamnar klyschor ibland, som den om att misstag är vägen till framgång.
–Min devis är att bäst argumentation vinner, oavsett vem du är i mötesrummet, oavsett vilken titel du har. Det enda som spelar roll när man gör tv är att tittarna ska tycka och känna något. Jag hoppas att jag har kommit dit jag är i dag, för att jag är väldigt tydlig med vad jag drivs av. Det är alltid tittarna i fokus.
Som chef har Anton Glanzelius lämnat det han ser som sin absoluta kärna, historieberättandet. I sin nya roll kan han däremot lägga grunden för historieberättandet. Men det är inte han som berättar historien.
–Än så länge saknar jag det inte. Jag vill se om jag behärskar att göra något som inte ligger i min absoluta trygghetszon. Nu går jag in i en zon som inte är min hemmaplan, att jobba så övergripande på både ett affärsmässigt och ett strategiskt plan. Just nu är jag otroligt exalterad.
Proffsdrömen lever kvar
Men trots att han är mitt uppe i sin tv-karriär, är Anton Glanzelius ändå som mest exalterad när han pratar fotboll. Att kunna leva på fotbollen var hans stora dröm. Och det är fortfarande hans stora, stora dröm.
–Jag skulle när som helst säga upp mig från TV4, för chansen att blir fotbollsproffs, om så bara för ett år eller för en match på Maracanã-stadion i Rio de Janeiro. Jag skulle viga mitt liv åt det. Fotbollen är på riktigt min stora sorg. Att det inte blev.
Men Anton Glanzelius är inte den som ger upp. Han spelade ingen fotboll under tio års tid, men efter det har han gjort comeback många gånger. Bara det senaste året har han gjort ytterligare tre knäoperationer. Hans mer realistiska dröm handlar om att kunna spela ihop med kompisarna i Vasaparken en dag i veckan.
–Jag kommer att skada mig igen, men så länge jag inte hamnar på operationsbordet är det okej. Om jag får en bristning och är borta i tre månader. Sen kanske jag kan spela i sex-sju månader. Jag vägrar acceptera att jag inte ska kunna lira boll. Jag kan inte spela seriespel, men jag måste kunna kicka boll med kompisarna.
