Vi har en skylt på jobbet. Där står: ”Ha inte så jävla mycket regler”. Det är en underbar skylt. Jag älskar den. Den är inte uppsatt, så den kan stå lite här och var på kontoret. Just nu står den på en trave kartonger med tidningar som ska arkiveras. Någon gång.
Jag blir glad varje gång jag ser skylten. Uppkäftig och rolig på samma gång. Sån vill jag vara! I teorin och fantasin efterlever jag detta budord i hur många rum och sammanhang som helst och känner hur fritt och gött det blir. Fast, kanske helst inte hemma hos mig. Inte så länge halvvuxna barn bor kvar. Helst inte på jobbet heller om jag ska vara ärlig. Där måste vi ha ganska mycket regler, trots allt. Eller på grund av allt.
Det gäller även på andra arbetsplatser har jag hört.
Särskilt viktigt verkar det vara på Liseberg.
De kan hota. Säga att de ska kontakta nöjesparkens högste chef och klaga så att den anställda inte får jobba nästa säsong.
Där jobbar inte jag, däremot en ordentlig ung människa jag känner. Den här sommaren har hon lärt mig att de som är sämst på att följa reglerna på Liseberg, det är inte de som jobbar där. Det är de som besöker nöjesparken. De värsta regelbrytarna är i min ålder.
Lyckohjulen. Det är där de ballar ur, de trötta, griniga, snåla, slösaktiga, omdömeslösa, bittra, svettiga och grälsjuka 40-50-plus-monstren. I jakten på en stjärnvinst skyr de inga medel.
De kan till exempel stjäla den genom att rycka den ur händerna på en lisebergare som försöker hålla sig till reglerna, för att i nästa stund fly genom parken med en stor Sportlunch under ena armen och ett barn under andra. ”Vilken tur Pappa hade nu, eller hur!?”
De kan också fara med osanning. Hävda fusk. Påstå att allt är riggat.
De kan hota. Säga att de ska kontakta nöjesparkens högste chef och klaga så att den anställda inte får jobba nästa säsong.
De kan kasta bort sina pengar och skylla på lisebergaren när banken inte låter dem blippa mer.
De kan tappa bort sina barn. Och de kan tappa sina barn. Sätta en treåring på spelplanen, vända ryggen till och helt missa när barnet faller handlöst ner på andra sidan.
De kan faktiskt göra så mycket tokigt att man kan tro att de aldrig följt en regel eller oskriven lag i hela sina liv.
Utöver att lyssna på anekdoter från Liseberg och vila från min egen arbetsplats har jag denna sommar också hunnit med en bussresa till ett grannland. Allt var mycket uppstyrt, språket var inte svårt att förstå, men all-inclusive-känslan gjorde mig tydligen så avslappnad att jag stängde av min förmåga att ta in information och göra som jag blev tillsagd.
Jag bröt mot flera regler. Satte mig på fel plats i bussen. Kom försent till en middag. Duschade med bikini på innan jag klev ner i bassängen. Tog en handduk med mig från spa-avdelningen upp på rummet, trots en skylt med uppmaningen att inte göra så. På bussen hem blev jag till råga på allt tröttsamt fnissig av tanken på att byta ut bussens nummerplåt mot: Ha inte så jävla mycket regler.
I valtider talas det nu om ”systemkollaps”. Ja, vem förvånas? Skylten är underbar. Men människor i min ålder behöver uppenbarligen stränga regler.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
