Filmrecension: Maudie

Den här typen av "inspirerande" film borde vi kollektivt gå vidare från i kulturen. Den där en sjukdom ger manusförfattaren en ursäkt att helgonförklara sin rollfigur och sedan fylla på innanför de färdigritade linjerna på "mot alla odds"-modellen.

Människorna är karga och vädret mulet i den kanadensiska provinsen Nova Scotia. Reumatiska Maud Lewis (Sally Hawkins) behandlas som om hon vore mentalt bortkommen på grund av sin artrit. Hennes bror säljer familjens hus utan att prata med henne och för att behålla livsgnistan och för att slippa sin förmyndare söker Maud jobb som hushållerska och flyttar in hos den lokale fiskförsäljaren Everett (Ethan Hawke). En otrevlig man som domderar om städning, matlagning och smäller till Maud när han blir förbannad utan anledning. Everett mjuknar långsamt och så småningom blir paret förälskade och gifter sig.

Kärlek uppstår förstås inte alltid inom ramen för moral eller romantik. Samtidigt är det svårt att hitta några kvaliteter i den tjuriga karln, vilket knappast underlättas av Ethan Hawkes entoniga framträdande. Mycket mer än att grymta gör han ärligt talat inte, och man kan misstänka att relationen var värre än filmen vågar visa. Hawkins står för filmens behållning, med ett pillemariskt minspel och en fingertoppskänsla för att inte överdriva sjukdomssymptomen för att uppnå dramatisk effekt.

Det stilla livet i det anspråkslösa lilla huset ger Maud tid att måla, och snart blir hennes konst populär i lokalsamhället. Medier plockar upp hennes historia och gör henne till en mindre kändis. Till och med Richard Nixon, som då var vice president, köper en av hennes målningar.

Med facit i hand är det förstås ett otroligt levnadsöde, men filmens fokus vacklar lite mellan familjekonflikt, kärleksproblem och konstnärliga uppvaknanden. Liksom den konventionella Tupac-biografin "All eyez on me" hade historien om Maud Lewis tjänat på att måla mer utanför linjerna.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra