Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Recension: "En komikers uppväxt"

I filmatiseringen av Gardells "En komikers uppväxt" varvas ångestladdade mellanstadieminnen med en del välbehövlig och träffsäker humor. Allt kan ju inte vara nattsvart, skriver Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

En komikers uppväxt

Regi: Rojda Sekersöz

Med: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Elisabet Xie, Teo Dellback, Maria Sid, Klara Zimmergren, Ulla Skoog och Jakob Eklund

Sverige, 2019 (92 min)

Hos Jonas Gardell finns ingen rädsla för allvar, men om man inte läst hans delvis självbiografiska roman från 1992 eller sett tv-serien producerad samma år kan det komma som en överraskning att ”En komikers uppväxt” verkligen inte är en komedi. Det är ett drama om hur det kunde vara att växa upp i Sverige på 1970-talet, ett decennium som författaren har fasligt svårt att släppa.

Detta är också en film som huvudsakligen består av ångestladdade mellanstadieminnen. Jag har inte upplevt så här mycket skolångest i en och samma svenska film sedan Anna Odells fejkdokumentär med mera ”Återträffen” (2013). I den filmen blir Odell inte inbjuden till en klassåterträff, men hon väljer att gå dit ändå. Det får vådliga, och deprimerande, följder.

LÄS MER: Anna Odell som den gränslösa kulturskaparen

Långfilmsversionen av ”En komikers uppväxt” är regisserad av Rojda Sekersöz, som senast gjorde den uppfriskande girl power-dramakomedin ”Dröm vidare” (2017). Som i tv-serien väljer Sekersöz att växla mellan nu- och dåtid. Det blir ändå inte riktigt samma sak eftersom huvudpersonen Juha, då spelad av Björn Kjellman, nu av en föredömligt nedtonad Johan Rheborg, är 25 år äldre.

Alltså har han haft gott om tid på sig, kan man tycka, att förtränga uppväxten i (den fiktiva) radhusförorten Sävbyholm – på vägskyltar kallad Paradiset på jorden när det i lille Juhas ögon snarare var Helvetet på jorden – men det finns saker som man inte kan glömma, någonsin.

För mig som så att säga är i rätt ålder fungerade filmen precis som Gardell tänkt sig. Minnen från förortsplugget tidigt 70-tal väcktes till liv. Minnen från bamba där man var tvungen att käka upp hela leverbiffen trots att den var oätlig. Från gympan där jag var helkass på allt utom möjligen fotboll och från skolgården där hackkycklingarna åkte på däng medan vi som slapp stryk stillatigande tittade på.

LÄS MER: Rheborg: "I dag hade han väl blivit åtalad"

I tillbakablickarna är tolvårige Juha, övertygande spelad av Loke Hellberg, klassens clown. På roliga timmen driver han klassföreståndarinnan (Klara Zimmergren i en lätt karikerad roll) till nervsammanbrott genom att dra urusla vitsar, gång på gång. Juhas finska mamma (Maria Sid) svär oavbrutet och utbrister gärna ”Jag väntar på döden: befriaren”. Juhas pappa är oduglig i största allmänhet.

LÄS MER: En komikers uppväxt spelas in i Tynneredsskolan

I roliga timmen- och hemma hos Juha-scenerna finns en del välbehövlig, och träffsäker, humor. Allt kan ju inte vara nattsvart.

I nutid är Juha en framgångsrik stand up-komiker som uppträder för utsålda hus på Göta Lejon i Stockholm. En sen kväll knackar det på logedörren och upp dyker den gamle klasskompisen Stefan (en snudd på ofattbart osympatisk Jakob Eklund). Han var en av skolans värsta mobbare och genom åren har han inte förändrat ett dugg. Den scenen är plågsam på riktigt.

I grund och botten handlar ”En komikers uppväxt” om att man borde ha agerat annorlunda när klasskompisar blev mobbade. Kanske försökt ingripa eller i alla fall snacka med studierektorn.

Sådant gjorde inte räddhågsna tolvåringar för 45 år sedan. Knappast och dessvärre inte heller idag.

Titta också på:

En komikers uppväxt (Jonas Cornell, tv-serie, 1992)

Torka aldrig tårar utan handskar (Simon Kaijser, tv-serie, 2012)

Återträffen (Anna Odell, 2013)