Grå betong har blivit till färgglad mosaikkonst mitt i stan – perfekt att sitta på. Samtidigt har tonåringar från Göteborgs olika stadsdelar kommit närmare varandra.
Kanske känner du som jag att betonggrisar är tråkiga och fula. Fundamenten används för att avskärma ytor i det offentliga rummet. Som parkeringsplatsen på Kungstorget. Just där har dock en märkbar förändring ägt rum den senaste tiden. Färgsprakande konstverk har letat sig in bland betongkompisarna nere vid Vallgraven.
Mosaikbänkar står numera där och lyser i kapp med solen med fantasifulla motiv: en kvinna som tar ett glädjeskutt med en fladdrande röd sjal i ena handen. En regnbåge, en kanin och en fotbollsplan trängs med Svampbob Fyrkant. Ordet Shorline textat i svart mosaik mot en ljusblå bakgrund. Strax intill: en play-knapp.
Vid torget träffar vi Nasrin Pakkho, filmare och producent med ett förflutet inom teatern. Dessutom är hon uppskattad filmpedagog på Kulturskolan Östra Göteborg. Efter hand dyker några av hennes elever upp: först Bita Touray Carlsson och Shayan Rahimnejad, snart även Raad Alaulddin och Chelsea Nyangena.
De berättar om filmer de gjort under tiden på Kulturskolan, olika roller de prövat och allt mer erövrat: från skådespelare till producent. Raad är uppenbart stolt över sin leranimerade kortfilm om en orange prick. Shayan berättar om en talkshow han skapat. Alla tycks överens om att de lärt sig massor.
– Mitt mål är att de så tidigt som möjligt ska ta allt de gör på allvar. För om de gör det, så gör publiken det också. Det blir en särskild dynamik i det, säger Nasrin Pakkho.
Varje år avslutas terminen med filmfestivalen Close up, då eleverna från Bergsjön med flera stadsdelar visar sina verk på Bio Roy på Avenyn. Nu är festivalen precis avslutad och blommor utdelade.
–Många elever som kommer till oss väntar på besked om uppehållstillstånd. Jag försöker ge dem möjligheter att uttrycka sig medan de är här, förklarar Nasrin Pakkho.
En av de allra bästa eleverna i år var fjortonårige Sorush Khoshru från Iran. Han skapade filmen Invited, med queer-perspektiv.
– Han blev tillbakaskickad innan festivalen. En del av mitt hjärta mådde jättedåligt över det. Ändå är jag glad att han fick sagt vad han ville säga.
2015 uppmärksammades Nasrin Pakkho för sin omistliga dokumentär Regnbågens sång, där hon låter hbtq-seniorer berätta om sina liv.
Sedan dess har hon och eleverna producerat två dokumentärer: Betong är inte betong och Säg hej i tusen bitar. Båda kretsar kring tillverkning av mosaik som konstnärligt uttryck och sätt att umgås bortom stadsdelsgränserna.
Snart har vi alla klämt ihop oss i fotografen Tomas bil och åkt till Tynnered för att filma folkfesten och Mosaikfabrikens arbete där.
”Först bestämmer du motivet, som här: en svart häst. Sedan läggs mosaikskärvorna på papper, och sammanfogas av cement” förklarar Nasrin Pakkho och pekar. Resten av arbetet, finliret och finputsen, utför Saber Ali Panah, konstnärlig ledare för Mosaikfabriken. I svart basker står han bland skärvorna i regnbågens alla färger i Kulturkalasets tält under Tynneredsdagen. Förbipasserande stannar och skapar i mosaik. Nasrin Pakkhos elever filmar.
– Vi ville få till en enkel metod att bryta ner de murarna som finns mellan stadsdelarna, säger Tasso Stafilidis på Kulturkalaset som möjliggör utbytet.
Idén kommer från Saber Ali Panah:
– Jag har tidigare gjort samma sak i Turkiet. Vi bjuder in alla som vill, och de skapar något eget. Konsten kommer varken från himlen eller från konstskolorna. Den kommer inifrån och jag tror att alla människor som vill kan vara konstnärer.
