När Peter Jackson inledde Sagan om ringen-trilogin 2001 ville Tolkienfansen att filmerna skulle vara som böckerna, alltså inget fritt fabulerande från regissörens sida. Jackson gjorde alla nöjda. Han följde Tolkien troget och han levererade tre visuellt hänförande äventyrsfilmer, som kom att välta biljettkassorna.
Jackson (producent) och Steven Spielberg (regissör) står inför en liknande utmaning i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Tintinfansen, som är kräsna av sig, vill att filmen skall se ut som Hergés seriealbum. Samtidigt kan man inte lägga över 100 miljoner dollar på en film som bara tilltalar Tintinkonnässörer (dessa är väl numera inte så många?). Det här filmäventyret måste gå hem i de flesta läger, om det skall bli en vinstaffär.
Jag tror att Tintins mest hängivna vänner kan bli besvikna på en del inslag i filmen. Som detta att Dupont och Dupond heter Thompson och Thomson (i originalversionen vill säga). Och att Spielberg höjt actionnivån rejält jämfört med albumen Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt, som filmen är baserad på. I filmens mest spektakulära actionsekvenser känns detta mer Indiana Jones än Tintin.
Jackson och Spielberg bestämde sig tidigt för att inte göra en live action-film (det existerar redan en sådan: den förskräckliga Tintin i mysteriet med de blå apelsinerna från 1964), inte heller en film tecknad i traditionell stil. Duon valde motion capture (enkelt uttryckt ligger levande skådespelare till grund för de datoranimerade figurerna), samma teknik som Jackson använde sig av för att skapa Gollum i Sagan om ringen.
Slutresultatet är häpnadsväckande, eller låt mig säga som så här: Milda makter! och Bomber och granater! en sådan imponerande teknikuppvisning Spielberg bjuder på, inte minst när 3D-effekterna utnyttjas maximalt, och får nya Three musketeers 3D att framstå som en film från stenåldern.
Förtexterna, animerade i gammaldags stil, är en fin hyllning till Hergé (1907-1983), som sedan dyker upp, i en kopia av sig själv, som konstnär på ett torg och ritar av den redige reportern Tintin.
Äventyret drar igång med att Tintin köper en modell av tremastaren Enhörningen. Det visar sig snabbt att väldigt många vill lägga vantarna på samma örlogsfarygsmodell, för att lösa en gåta och hitta en skatt.
Figurerna är på kornet, i synnerhet kapten Haddock, Dupontarna, Tintin och jycken Milou, som fått en hel del kul att göra, och är överlägset bäst i filmen.
Manushelheten är det lite si och så med, men i Enhörningens hemlighet finns många minnesvärda scener, roligast är det när den svårt bakfulle Haddock måste uthärda en konsert med soprankatastrofen Näktergalen från Milano, Bianca Castafiore (för övrigt den enda kvinna som medverkar i filmen).
Tiden går inte långsamt. Sista scenen är en cliffhanger. Om publiken strömmar till lär Tintin 2 bli av. Oddset på att det blir så är ungefär 1,18.
Les aventures de Tintin (tv-serie, 1962)
Tintin – Solens tempel (Eddie Lateste, 1969)
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981)
