I Timbuktu finns just nu 120 svenska soldater. De ingår i FN:s fredsbevarande styrka som skall försöka skapa lugn i norra Mali. I utkanten av denna legendomsusade ökenstad bor i ett tält en liten familj, far, mor, dotter och en herdepojke. Mjuka böljande sanddynor. Genom landskapet flyter Nigerfloden där pojken vattnar familjens boskap. Vardagen är leende och mjuk. Men de svenska soldaterna kommer inte att träffa någon av dessa fyra. Familjen är en fiktion, som hör hemma i Abderrahmane Sissakos film Timbuktu. Sissako, en av Afrikas stora regissörer, föddes i Mauretanien och växte upp i Mali. Det tycks finnas en djup kärlek till barndomslandet nedlagd i berättelsen, hur skulle den annars kunnat bli så berörande och bilderna så hissnande vackra.
Familjeidyllen varar inte. Jihadister tar över i närheten. Musik förbjuds, men tystnar inte. Fotboll förbjuds, men pojkarna spelar utan boll. Rökning förbjuds, män röker i smyg. Kvinnor beslöjas och tvingas bära handskar, men vägrar. Sharialagar dömer till prygel eller döden. Imamen försöker tala de vilseförda krigarna till rätta, utan att lyckas. FN har inte heller lyckats återställa lugnet.
Timbuktu liknar inga våldets Hollywoodskildringar från krigen i Afghanistan och Irak, trots att Sissakos drama är lika grymt, lika upprörande. Sissakos språk är diktens, galghumorns, ironins och musikens. Han ser värdigheten hos dem som gör motstånd och blandar mörker med ljus. Han håller sig själv i bakgrunden och överlämnar helt enkelt berättelsen till oss att själva se.
