"Annabell, Annabell, Anabell Lilja
är inte som andra, som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse, och bor här hos oss."
Så går den engelska folkvisan i Lennart Hellsings fina översättning. Precis lika ödesmättad och vacker är också Isao Takahatas handmålade japanska filmsaga om prinsessan Kaguya. En film, som med sin mästerliga animation närmar sig rena konstverket. Där flyhänta streck och färgstänk liksom i förbifarten förstärker folksagans redan i sig förunderliga och fantasieggande stråk.
I filmens inledning lägger den äldre bambuhuggaren Okina märke till något märkvärdigt: en lysande stjälk bland stjälkarna. Han dras dit och får bevittna ett mirakel: ur bambuskottet föds en pytteliten prinsessa. Som sänd från himlen är hon, och därtill snabbväxande. I kontakt med sina fattiga jordiska fosterföräldrar utvecklas hon från fingertoppsstorlek till en skrikande, men framförallt skrattande, bäbis. Som spädbarn lär hon sig krypa och gå förunderligt snabbt. Som liten flicka får hon blommor att blomma vid fel årstid och kan märkliga sånger som får omgivningen att tystna i förundran. "Gubben och gumman tog väl hand om detta egendomliga barn" berättar filmsagan, som lyckas kombinera krympandet och växandets mystik – som trollbundit läsare från H.C Andersens Tummelisa via Nils Karlsson Pyssling till Tedskedsgumman – med en stark historia om kärlek på liv och död, klass och utanförskap. En Pippi Långstrump-berättelse där prinsessan, som får namnet Kaguya, mot sin vilja flyttas från sin älskade bergsby till huvudstaden, kläs i sidentyg och uppfostras till en "ädel dam". Något hon starkt opponerar sig mot när hon väl inser att "en ädel dam inte är en människa".
Friarna som snart står på rad har hon heller inte mycket till övers för. Istället hittar hon på omöjliga uppdrag som ska få dem att hålla sig borta i åratal.
Bambuhuggaren Okina försöker tyda himlens tecken, och pressar allt mer ärelystet prinsessan att inrätta sig i den patriarkala högre stånds-hierarkin. En tom statusjakt ställs i filmen mot vikten av att inte svika sitt hjärtas röst.
Kaguya går från att vara ett gladlynt naturbarn, vän med ekorrar, ormar och vildsvin, till att lära sig självbehärskning. För en ädel dam sätter ju upp håret i stram frisyr, plockar ögonbrynen, slutar springa, svettas och skratta. Snart är hon på väg att blekna bort. Och jumer olycklig hon är, ju mer hon drar sig undan, desto mer åtråvärd tycks hon bli för friarna som söker övertrumfa varandra för att få henne till brud, och därmed få ytterligare en värdefull ägodel att visa upp. Till slut kommer själva kejsaren på besök.
Samtidigt bleknar Kaguyas barndomskärlek, vän och beskyddare Sutemaro bort till en alltmer ouppnålig dröm om äkta kärlek på lika villkor.
En vemodig, oändligt vacker saga berättas här med imponerande konstfärdighet som stegras till visuell poesi. Det här måste vara en av de vackraste filmer som producerats av Studio Ghibli, den animationsstudio regissören 1985 grundade tillsammans med Hayao Miyazaki.
