Liz Garbus Bobby Fischer mot världen (2011) är en oavbrutet fascinerade dokumentär om schackgeniet som blev en politisk idiot, en persona non grata, som ingen nation ville veta av utom, till slut, Island.
Garbus koncentrerar sig på Reykjavik 1972. Århundradets match. Fischer mot Boris Spasskij. USA mot Sovjetunionen mitt under det kalla kriget. Bäst av 24 matcher. Hela världen tittade på.
I spelfilmen Pawn sacrifice (en schackterm för att offra en bonde) väljer regissören Edward Zwick att leverera en traditionell och lite gammaldags biografifilm, som inleds i Brooklyn tidigt 1950-tal. Berättargreppet gör att vi får vänta och vänta på Reykjavik. Filmen känns därmed feldisponerad.
Fischer spelas av en storögd Tobey Maguire som låter galenskapen lysa fram väl tydligt. Fischer utvecklade tidigt paranoida drag. Han blev, enkelt uttryckt, konstig i huvudet, och var en lika övertygad antikommunist som antisemit, trots att han själv var jude.
Han ställde orimliga krav – ekonomiska och andra – för att över huvud taget sätta sig vid ett schackbräde. Samtidigt ledde Fischers framgångar till en schackboom utan dess like, i synnerhet i USA.
Bra i filmen är att alla ryssar pratar ryska i stället för engelska med fånig brytning. Pawn sacrifice är välgjord i största allmänhet och välspelad av Peter Sarsgaard och Liev Schreiber, men också småtrist.
På Island höjer Zwick äntligen filmpulsen. Om man inte är extremt schackintresserad är det dock inte alltid så enkelt att förstå vad publiken applåderar åt.
