Medelklassparet Nader och Simin grälar om framtiden: hon vill ta med sig parets 11-åriga dotter utomlands och ge henne bättre förutsättningar. Han däremot tycker sig inte kunna lämna sin alzheimersjuke far, och vill absolut inte skiljas från dottern.
Mamma Simin får nog och lämnar familjen, fast besluten att ändå förverkliga sin dröm. För att lösa den akuta situationen hemma anställer Nader en hushållerska som ska se efter den senile pappan som inte får gå ut själv. Dramatiken stegras till oanade nivåer, trots filmens konsekvent lågmälda tonfall. Skildringen av den splittrade, allt mer desperata familjen växer till en väl fungerande allegori för det iranska samhället, där hemligheter och lögner frodas och där våldet lurar under ytan.
Regissören Asghar Farhadi, som vann guldbjörnen på festivalen i Berlin, gör sitt kammarspel närmast thrilleraktigt tätt med imponerande nervigt spel av familjemedlemmarna. Samtidigt finns här en realism som berör på djupet. Fokus ligger på de kämpande kvinnorna, på föräldrar och barn från olika samhällsskikt som försöker så gott det går. Introverta 11-åringa Termeh, spelad av regissörens egen dotter Sarina, tar på sig allt, förväntas komma med lösningar och bär mycket komprimerad ångest på sina späda axlar. Hennes blick är svår att värja sig mot.
