Regi: Julian Schnabel, Frankrike/Israel, 2010 (112 min)
Capitol
Upprättandet av staten Israel i en del av Palestina. Väpnat motstånd. Sexdagarskriget. Ockuperade områden. PLO. Västbanken. Intifadan.
Julian Schnabel greppar efter väldigt mycket när han, i fyra kapitel och med fyra kvinnoöden i centrum, berättar om Israel från 1948 fram till 1994.
Men Miral är egentligen inte Schnabels utan Rula Jebreals film. Det är hon som skrivit romanförlagan och det är hon som författat filmens manus.
I filmen, som är märkvärdigt opolitisk, lyfter Schnabel/Jebreal fram de goda krafter som i alla lägen förespråkar fredliga lösningar. Hind Husseini (Hiam Abbass), till exempel. Under flera decennier drev hon på egen hand skolor för föräldralösa palestinska barn, ”för att undervisa barnen och ge dem hopp”.
Ämnesmässigt är Miral behjärtansvärd, men filmen som sådan är banal, överlastad och, helt i onödan, Hollywoodmelodramatisk samtidigt.
Miral, som spelas av den vackra indiska fotomodellen Freida Pinto (känd från Slumdog millionaire), är en ung palestinsk tjej, och en av Hind Husseins elever. Inledningsvis tror Miral, som fått namnet efter en röd blomma som växer vid vägkanten, att våld bara kan bemötas med våld, men hon kommer efter hand på bättre tankar.
I den sista scenen dyker en fullständigt malplacerad Tom Waits upp på soundtracket med sången Down there by the train. Nej, detta är inte bra.
