Melanie – som spelas av årets fynd Sennia Nanua – är som vilken studiemotiverad 10-åring som helst. Det är bara det att hon och en stor del av mänskligheten är smittade med en svampsjukdom. De sjuka blir zombieliknande vilddjur stadda i något slags organisk förruttnelseprocess, och angriper och smittar andra.
Här vill kanske några känsligare läsare sluta läsa. Men det vore synd att avfärda The Girl with all the gifts som ett frosseri i äckel. För den brittiske regissören Colm McCarthy (Peaky blinders) har gjort en cool, något ojämn, men oerhört snyggt musiklagd postapokalyptisk film som gifter ihop zombiegenren med de senaste årens många berättelser om en kompetent ungdomsgeneration som tvingas axla en bristfällig vuxengenerations ansvar.
Driven och smart
Melanie befinner sig på en forsknings- och militärbas tillsammans med liknande barn, som fortfarande har sina förståndsgåvor kvar, och kan styra utbrotten. Och inledningen är smått fantastisk: driven och smart, med ett vibrerande basregister tack vare chilenskfödde kompositören Cristobal Tapia de Veers ruvande musik.
När basen faller följer vi en grupp friska till ett övergivet London, där Melanie fungerar som en sköld eftersom de sjuka inte angriper henne. Och där går också något av stämningen om intet.
Men sammantaget bevisar The Girl with all the gifts att det kan räcka med mångfald framför kameran för att väcka liv i en sliten genre.
