Det finns ett berättartekniskt knep att ta till när man vill få biopubliken att förstå hur de olika karaktärerna är relaterade till varandra eller vilka de överhuvudtaget är. I Mick Davis fruktansvärda film Modigliani från 2004 om konstnären Amadeo Modiglianis Parisliv i början av förra seklet utnyttjades detta till fullo. Där inledde folk ständigt meningar i stil med ”Jag, Diego Rivera” och levererade repliker som ”Du är min dotter”. Men frågan är om inte Olivier ”La vie en rose” Dahans Grace of Monaco bräcker till och med Modiglianis övertydlighetsindex med hästlängder. I stället för att man i interaktionen mellan filmens karaktärer bygger upp en förståelse för dessas inbördes koppling till varandra yttras repliker som ”Du har varit furstendömets präst länge” och ”Du är hans syster” (det sistnämnda upprepas lite senare genom varianten ”Du är gift med min bror” för att vi med hundraprocentig säkerhet inte ska sitta där och totalförvirrat klia oss i huvudet).
Men låt oss inte haka upp oss på det nu – det finns ju så mycket annat att störa sig på i den här skildringen av några händelselösa år i den forna hollywoodstjärnan Grace Kellys liv. Från den avslutande inspelningen av Hitchcocks To catch a thief 1955 flyttas vi raskt fram ett drygt halvdecennium.
Grace har levt som prinsessa i fem år efter att ha träffat Monacos Furst Rainier III på filmfestivalen i Cannes och kort därpå gift in sig i lilliputmonarkin på Franska rivieran. Så dyker Hitchcock upp – han vill att Grace gör comeback och med sig har han manuset till sin kommande film Marnie.
Erbjudandet ter sig lockande för Grace som med tiden alltmer känt sig inlåst i sin noga inrutade vardag som mest går ut på att dela ut olika utmärkelser till diverse monegasker och ägna sig åt välgörenhet.
Grace tar upp saken med sin make (en märkligt castad Tim Roth) och under det efterföljande grälet lyser fyrverkeriexplosioner upp himlen bakom dem. Ah, ljuva symbolik!
Samtidigt blossar en patetisk liten politisk kris upp mellan Frankrike och Monaco, här dock av dramaturgiska skäl skildrad som om furstendömets hela framtid står på spel. Grace, den lilla tokan, får för sig att hon genom att tacka nej till Hitchs hollywooderbjudande kan bidra till att sätta p för gruffet med Frankrike. Men för det måste hon till att börja med lära sig lite om de två kvadratkilometer hon regerar över samt en och annan grundläggande fransk vardagsfras – något hon uppenbarligen inte ägnat en tanke under de senaste fem åren.
I några slags Pygmalionaktiga sessioner med en greve D’Aillieres (Derek Jacobi) får hon även lära sig att genom kroppsspråk återge olika sinnesstämningar, något som ter sig högst bisarrt med tanke på att Grace Kelly 1955 vann en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare.
Och så där fortsätter det, förenklingar och förvanskningar avlöser varandra i vad som känns som en musikal där man plockat bort musiken.
Yvigt melodramatiska gester, idel nyckelrepliker och en Nicole Kidman som om möjligt är mer haute couture-hubotartad än Naomi Watts var i likaledes usla biografin om prinsessan Diana.
Framför allt är det en bedrift att med alla till buds stående ingredienser så fatalt misslyckas med att berätta en historia som berör det minsta lilla.
TITTA HELLRE PÅ:
Elefantmannen (David Lynch, 1980)
Elizabeth (Shekhar Kapur, 1998)
Control (Anton Corbijn, 2007)
