Godzilla, som har för vana att käka skyskrapor till frukost, har klampat omkring på bio, företrädesvis i Japan, sedan 1954. Destroy all monsters (1968) innebar ett litet genombrott för japanska monsterfilmer i USA.
I de tidiga filmerna är Godzilla en destruktiv best och en symbol för kärnvapen. Så är det inte i Gareth Edwards nya amerikanska film kort och gott kallad Godzilla.
Filmen inleds lovande och icke-bombastiskt med bra spel från Juliette Binoche i en miniroll. Sedan står filmen still i 45 minuter. Men så, i Tokyo, gör forskare misstaget att väcka ett monster som sovit sött i några miljoner år. Inga traditionella vapen biter på den här elakingen, som påminner starkt om en gräshoppa, så mänsklighetens hopp står till att gamle Godzilla är på gott humör.
Aaron Taylor-Johnson är blek på gränsen till osynlig i hjälterollen Fred Brody. Med gravallvarligt agerande från de flesta håll finns det ingen som helst plats för humor, vilket behövs i en monsterfilm. Ett lika stort problem är att filmen inte är spännande.
Godzilla utvecklas till en småtrist, USA-patriotisk action/katastrof-film vilken som helst, och när det väl är dags för Battle of The Monsters, i San Francisco, blir filmen löjeväckande.
Detta är ännu ett exempel på att man i dagens Hollywood inte har en aning om hur man skall få ungdomar att öppna plånböckerna för att gå på bio.
