Far from the madding crowd.

Far from the madding crowd

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Thomas Hardys roman Far from the madding crowd är en känslosvallande brittisk klassiker från 1874 som utspelar sig i det lantliga Dorset och berättar historien om en frigjord kvinna som vägrar gifta sig. På svenska fick berättelsen titeln Fjärran från vimlets yra då den översattes 1920.

I slutet av 1960-talet omvandlade regissören John Schlesinger den till ett filmäventyr med legenden Julie Christie i en paradroll som föräldralösa, självständiga Batsheba Everdene. Hon som rider vilt över slätten, känner tryggheten i friheten och ensamheten, får männen på fall men vägrar att stadga sig.

Rollistan är svårslagen: Alan Bates som Batshebas välbeställde granne Gabriel Oak, fårfarmaren som friar till henne men får nej, eftersom hon "skulle hata att vara en mans egendom." Peter Finch som den dystre men rike bonden William Boldwood som även han avvisas vänligt men bestämt. Och så Terence Stamp som den vackre men lynnige sergeant Troy. Han som missbrukar Batshebas förtroende när hon väl vågar ge sig hän.

ANNONS

Nu är det danske Thomas Vinterbergs tur attge sig i kast med den himlastormande kärleksromanen där de längtande männen flockas runt den rakryggade, flörtiga Miss Everdene.

Carey Mulligan uttolkar med den äran Batshebas frimodighet och brottas med förnuft och känsla. Det slår gnistor mellan henne och Matthias Schoenaerts som händige Gabriel Oak. Även Tom Sturridge och Michael Sheen gör minnesvärda insatser i sina biroller.

Den som har svårt att få nog av romantiska tragedier i stil med James Ivorys Återstoden av dagen (1993) kan här räkna med att få sitt lystmäte.

Charlotte Bruus Christensens filmfoto tillför rymd och Festen-regissören Thomas Vinterberg, som 2010 vann nordiska filmpriset för Submarino, är märkbart i högform.

Ändå är det något som stör och skaver i den välproducerade, välspelade idyllen.

Hardy utforskar den dåtida könsmaktsordningen i samma litterära tradition som systrarna Brontë, Jane Austen eller George Eliot. Berättelser där desperata hjärtan hörs bulta och ett storslaget landskap utgör en egen del av handlingen, och förkroppsligar sinnestillstånd.

Det kunde utnyttjats mer även i den här versionen som trots en del riktigt starka scener ibland forcerar handlingen alltför abrupt och använder voice-over och metaforer på övertydligt vis. Ibland blir sentimantaliteten också påtaglig, på de äkta känslornas bekostnad.

ANNONS

Vissa repliker är passande snärtiga, som när Batsheba i sin sorg får frågan hur det känns och svarar att "det är svårt att definiera sina känslor för en kvinna på ett språk som konstruerats av män." Annars saknar tonfallet allmänt den subtila skärpa som kännetecknar regissören Jane Campions minst lika kvinnoemancipatoriska mästerverk som utspelar sig i samma tidsepok som Pianot eller Bright star .

Titta också på:

Svindlande höjder (Andrea Arnold, 2011)

Jane Eyre (Cary Fukunaga, 2011)

Förnuft och känsla (Ang Lee, 1995)

ANNONS