Detta är naturligtvis en slump, ett märkligt sammanträffande, men det finns påfallande likheter, både när det gäller tematik och nyckelscener, mellan Magnus von Horns debutlångfilm Efterskalv, som har premiär idag, och Beata Gårdelers Flocken, som gick upp på bio för två månader sedan.
Båda filmerna handlar om hur det samlade hatet i ett litet svenskt samhälle riktas mot en enskild individ. I Flocken tonårsflickan Jennifer. I Efterskalv sjuttonårige John.
Regissör von Horn väljer en konsekvent dyster, socialrealistisk filmlinje. Knivskarpa bilder (foto Lukasz Zal, som blev Oscarsnominerad för den polska filmen Ida förra året). Inga klipp och ingen dialog i onödan. Ingen filmmusik. Och, för att travestera Roy Andersson, ingen rädsla för allvar.
Filmens inledning väcker vår nyfikenhet. John (Ulrik Munther, som ser plågad ut från start till mål) packar ner sina tillhörigheter i en väska. Idag skall han bli utsläppt från en ungdomsanstalt. Han skall flytta tillbaka hem till sin pappa Martin (Mats Blomgren), som är lantbrukare, och han skall göra en omstart i livet i sin gamla gymnasieklass.
Vad är det som har hänt? Varför har John hållits inspärrad?
Magnus von Horn låter oss vänta och vänta på de svaren.
Martin vet inte riktigt hur han skall hantera det faktum att sonen kommit hem. Han gör sitt bästa för att låta allt vara som det alltid varit. Han drar dåliga skämt vid middagsbordet. Han hoppas att allt skall ordna sig till det bästa.
En bit in i filmen blir John, utan synbar anledning, attackerad av en kvinna på Coop. I plugget är det ingen som vill veta av honom, inte ens rektorn, spelad av Inger Nilsson. Det är ingen högoddsare att tippa att den här filmen omöjligen kan få något som ens liknar ett lyckligt slut.
Magnus von Horn är utbildad på filmskolan i Lodz, men hans främsta förebilder är inte polska filmskapare som Kieslowski och Wajda utan de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne, i synnerhet filmerna Sonen och Pojken med cykeln. Även Dardennes intresserar sig för människor som befinner sig på samhällets botten, men i deras filmer brukar det, på slutet, finnas en strimma av hopp. Det gör det inte i Efterskalv, som är den mest nattsvarta långfilm som jag sett på bio i år.
Till slut får vi veta vad John suttit i fängelse för och att han verkligen är skyldig.
Då mattades mitt intresse. I och för sig delar jag von Horns åsikt att alla människor har rätt till en andra chans, men det är svårt att gilla en film där det inte går att känna sympati med någon av de medverkande.
Det i kombination med att agerandet från de unga skådespelarna inte är klockrent gör Efterskalv till en film som, höga ambitioner till trots, inte kommer att dra någon publik att tala om. Det har varit oroväckande många sådana svenska filmer bioåret 2015, till exempel Min lilla syster, She´s wild again tonight och Flocken.
