Det tog mig ungefär en timme att få grepp om vad Tom Tykwer och Andy och Lana Wachowski var ute efter när de i framåt- och tillbakablickar växlar mellan till exempel Cambridge 1936, Seoul år 2144, London nutid, San Francisco 1973 och en fåraherdes vedermödor 104 vintrar efter undergången. Skådespelarna Tom Hanks, Halle Berry, Hugh Grant och den formidable Jim Broadbent återkommer i flera av tidsintervallen (i olika roller naturligtvis). För att visa att historien upprepar sig. Att allt hänger samman. Men hur?
Våld och girighet är två tydliga teman. I filmen finns också en stark tro på kärlekens kraft. Och en del humor, när Broadbent tillåts briljera.
Cloud Atlas, som bygger på Thomas Mitchells roman med samma namn, är tre timmar lång och kräver en del tålamod från publikens sida, men filmen blir stadigt bättre och bättre i takt med att klipptempot höjs och pusselbitar faller på plats. Ibland balanserar filmen på en skör tråd mellan fascinerande och pretentiös, men det är verkligen inget fel på ambitionsnivån. Detta är ett lyft för både Tykwer och Wachowskis.
