När småsyskonen Lucy (Henley) och Edmund (Kaynes) nu för tredje gången återvänder till Narnia gör de det i släptåg av sin gnällige kusin Eustace (Poulter). De lämnar krigets Cambridge för skeppet Gryningen på väg över Narnias stormiga hav mot ensliga öar. Scenen när barnen bokstavligen dyker in i äventyret via en tavla vars vatten börjar röra på sig är häpnadsväckande skickligt gjord, med allt vad modern filmteknik kan tillföra.
Kung Caspian och skeppet Gryningen börjar på detta sätt medryckande, men förlorar sig snart i specialeffekter på bekostnad av känsla. C S Lewis fantasieggande bokserie från 1950-talet är som gjord att filmatisera men här vacklar äventyret mellan välgjord fantasy och överlastat kostymdrama.
Will Poulter gör den rationelle skeptikern Eustace till en endimensionell, jobbigt malande, gnällspik, som tack och lov halvvägs in i filmen förvandlas till ett mer tystlåtet sagodjur. Ädelmodige Ripipip, mössens hövding, njuter av att munhuggas med Eustace, men blir mest en komisk parantes. Lucy, Edmund och Caspian brottas med sina grovt tillyxade, lätt stereotypa, rollfigurer. Skådespeleriet lyfter aldrig trots en spännande jakt efter sju försvunna riddare och möten med såväl slavhandlare som osynliga studsfotingar.
Den kristna tro som genomsyrar originalböckerna poängteras om möjligt ännu mer i filmen, med lejonet Aslan som trygg vägledare när ondskans krafter frestar barnen. Sensmoralen är tydlig: om du bejakar din tro bortom det rationella, kan du växa som människa.
När båtens brokiga besättning når sin slutdestination ska mesta möjliga dramatik pressas in på kort tid. Det krämas på med grön demon-dimma, lysande magiska svärd, en eldsprutande drake och en alien-inspirerad sjöorm så uttalat skräckinjagande att det inte lämnar något över åt publikens fantasi.
Skeppet Gryningen, som många C S Lewis-läsare ägnat timmar åt att måla upp för sin inre syn, blir ytterligare en besvikelse, misstänkt lik drakbåtarna på Liseberg modell större.
Shrek-regissören Andrew Adamson, som låg bakom de första Narnia-filmerna har lämnat över stafettpinnen till kollegan Michael Apted, som i sin tur inte riktigt tycks lita på berättelsens egen bärkraft. Resultatet är en plattare uppföljare, där svulstig stråkmusik används för att förstärka varje känsloyttring.
