Richard Linklaters Bara en natt har arton år på nacken. I filmen träffas fransyskan Celine (Julie Delpy) och amerikanen Jesse (Ethan Hawke) av en slump på ett tåg. Sedan väntar en märklig, snarare än romantisk, natt i Wien. Det ter sig som osannolikt att huvudpersonerna kommer att träffas igen.
I Bara en dag (2004) har Jesse blivit en hyfsat framgångsrik författare, som råkar befinna sig i Paris. Celine söker upp honom. Nya diskussioner om ditten och datten vidtar. Den starkt upplyftande slutscenen indikerar att Jesse och Celine kommer att inleda ett förhållande.
Vad hände sedan?
Jag har inte direkt legat och grubblat mig sömnlös, men frågorna besvaras i Before midnight, som är mer självupptagen, pladdrigare än de två första filmerna, men några verbala guldkorn i kombination med en finfin upplösning, då alla lösa filmtrådar nystas samman, motiverar en trea i betyg.
Filmen inleds med ett stänk av vemod på Kalamatas flygplats. Jesse vinkar av sin trettonårige son Hank, som skall resa hem till sin mamma i Chicago. Utanför flygplatsen väntar Celine med bilen. Sedan en femton minuter lång sekvens nästan utan klipp.
Medan parets unga tvillingdöttrar Nina och Ella sover i baksätet inleder Celine en diskussion som snart snuddar vid ett gräl. Celine vantrivs på jobbet. Hon tycker att Jesse inte plockar hem många vuxenpoäng med sitt fåniga skägg, sin barnsliga attityd och tendensen att försöka skoja bort alla problem.
Jesse å sin sida är helnöjd med det mesta. Han ser inte att det gått slentrian i förhållandet, att det nästan inte finns någon gnista kvar.
Detta är parets sista dag i Grekland. De har tillbringat sex veckor hemma hos den pensionerade författaren Patrick (Walter Lassally), hans barn och barnbarn. Vid middagsbordet sitter fyra olika par, i olika åldrar, och diskuterar litteratur, kärlek och sex. Kan ett förhållande vara livet ut?
Som vanligt har Delpy och Hawke varit delaktiga i manusarbetet och hur rollfigurerna utvecklas. Flera scener och dialogpartier känns improviserade, till exempel när Delpy, i filmens roligaste scen, gör en imitation av en bimbo, som tror att Romeo och Julia är en bok baserad på en film.
Jag misstänker att Delpy gjort den imitationen åtskilliga gånger tidigare, i privata sammanhang. Fiktion och verklighet glider samman. Då kan det uppstå magiska filmögonblick.
.
Titta också på:
Bara en natt (Richard Linklater, 1995)
Bara en dag (Richard Linklater, 2004)
2 dagar i Paris (Julie Delpy, 2007)
