Anna Odells spel som psyksjuk på Liljeholmsbron i Stockholm januari 2009, polisingripandet, dygnet på Sankt Görans sjukhus, rättegången (50 dagsböter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande), den hätska mediedebatten – och så avsiktsförklaringen och verket Okänd kvinna, 2009-349702. Sällan har ett examensarbete från Konstfack väckt en sådan uppmärksamhet.
Och nu: den prisbelönta filmen Återträffen. Anna Odell som manusförfattare, regissör och skådespelare, driven av samma vilja att undersöka maktstrukturer. I Okänd kvinna handlade det om sjukvårdens, i Återträffen om klassrummets.
I båda fallen utgår Anna Odell från egna erfarenheter. Hon använder helt enkelt sig själv såsom andra konstnärer, från Cindy Sherman till Lena Cronqvist, och detta för att skapa verk med en räckvidd förbi den egna horisontens.
Återträffen är inte en dokumentärfilm, men fiktionen är förvillande lik verkligheten. Filmens senare del blandar dessutom dokumentärt med fiktion. Gränserna mellan vad som är vad och vem som är vem suddas ut och ger dynamik åt hela denna iscensättning av Anna Odells upplevelser i Enskede skola, där hon under nio år mobbades.
Odell spelar sig själv i filmens första del, som berättar om hur klass 9C möts efter tjugo år för att jubilera och minnas. Verklighetens Anna Odell blev aldrig bjuden utan berättar om vad som kunde ha inträffat om hon hade fått vara med.
Denna fiktiva återträff är en briljant uppvisning i människans förmåga att förtränga – och hennes rädsla att ställas inför sig själv.
Anna Odell håller ett tal, där hon beskriver hur hon mobbades – ett tal som hämtat inspiration från Thomas Vinterbergs Festen. Hon pekar ut en efter en, inte av hämndbegär, men för att de skall förstå hur hon upplevde detta att vara osedd, utfrusen, förminskad, hånad, beljugen, hatad – såsom hon kom att hata sig själv. Till slut tål inte den festande församlingen mer allvar. Allt går över styr och Anna Odell slängs ut under brutala former.
Vad Anna Odell med hjälp av suveräna skådespelare visar är hur klassens hierarkier såg ut – vem som bestämde vad och vilka som lydigt följde efter. Mobbarnas makt och den mobbades maktlöshet, gruppdynamiken – allt omvandlat till ett effektivt, obehagligt drama.
I del två ringer regissören upp sina klasskamrater för att få dem att se filmens första del. Flera kom och deras reaktioner blev till manus och skådespel. Självklart ser minnen olika ut, men det blir också tydligt att några slingrade sig, ljög lite grann eller sa nej, därför att de inte ville konfronteras. Detta avsnitt är mindre dramatiskt, men roar med sina tvetydigheter, sin okonventionella stil.
I slutscenerna sitter Anna Odell på ett tak i Enskede. Kameran flyger över villaidyllen, musiken spelar The war is over – men kriget fortsätter i andra klassrum och det är bara att önska att skolor tar efter riksdagen och visar filmen.
