Trött och på väg hem från en middag med vänner bestämmer sig Russel för att gå på klubb. Där möter han Glen som han får med sig hem. Efter en morgonkopp pulverkaffe med en bit förlägenhet (som kan uppstå när man varit intim med någon man inte känner) skiljs de åt. Men de byter nummer och möts igen. Fortsätter prata; om livet, känslor, relationer och allt annat runtomkring. Lär känna varandra bit för bit, inser att de är olika på så många sätt men också att attraktionen består.
En vän sa en gång att han, som kunde uppskatta i stort sett vad som helst på film, inte klarade av att se manlig homosexualitet. Han förstod den helt enkelt inte, kunde inte relatera till den. Jag begrep aldrig det där, känslorna är ju precis desamma. Även om det oftast finns en ytterligare komplikation när hbtq-relationer skildras på film.
Nu fokuserar Andrew Haigh knappast på komma ut-problematik eller homofördomar, han har gjort en kärleksfilm.Samtidigt som den spirande kärlekshistorien berör tecknar han en fin bild av mänskliga relationer. Hur vi möts likt oskrivna blad som anstränger oss för att fylla med idealbilden av den vi vill vara. Men snart nog träder den vi verkligen är fram och i skillnaden mellan bilderna finns allt som hindrar oss från att nå vår verkliga potential. Med följsamt handhållen kamera kryper Haigh nära Russel och Glen, lågmält och naket gestaltade av Tom Cullen och Chris New, i deras trevande relation som rymmer både drömmar och förhoppningar under den korta tid deras helg tillsammans varar.
C.R.A.Z.Y. (Jean-Marc Vallée, 2005)
Beautiful thing (Hettie Macdonald, 1996)
Bara en natt (Before sunrise, Richard Linklater, 1995)
