Scenen där Johannes Brost, i rollen som överårig festfixare, vinglar ut på dansgolvet till tonerna av Roxy Music bränner fortfarande på näthinnan. Axel Petersén vann mitt hjärta där och då: med filmen Avalon, som 2012 öppnade Göteborgs filmfestival. Ett hjärtskärande drama på många plan, även politiskt, som visade upp en sargad ensamhet i ett ödsligt Sverige där empati blivit en bristvara och alkoholen enda trösten i misären.
Regissörens faster, amatören Léonore Ekstrand, dök där upp i en biroll hon senare hyllades för. Nu är hon tillbaka i en något mindre, men inte oväsentlig, roll. Den affärskvinna hon spelar i Under pyramiden verkar tvärtom ha full insyn i den mystiska smuggelhärva som pågår i såväl Egypten som Tel Aviv. Alla turer vi i publiken inte alls har lika lätt att hänga med i.
Faktum är att Under pyramiden är den mest kryptiska berättelse jag sett på länge. För att lanseras som en äventyrsthriller dessutom extremt ospännande och oengagerande.
Att Axel Petersén, med ett förflutet på Konsthögskolan med flera konstnärliga utbildningar, skulle göra en konventionell spelfilm med bestämbar genre var knappast väntat. Här låter han berättelsen utgå från en ung gallerist, spelad av danska Stine Fischer Christensen, som söker sin fars erkännande utan att lyckas. Pappan, den mer namnkunnige galleristen Sten Oxe, svulstigt spelad av Johan Rabaeus, försvinner spårlöst i samband med dotterns vernissage. Under sökandet efter honom dras hon in i en märklig konsthärva som inbegriper en åtråvärd anubis-staty av rent guld.
Mysteriet får sin upplösning under skottlossning bland pyramiderna, men transportsträckorna dit är många och långa och tempot segt. Att Philip Zandén och Reine Brynolfsson dyker upp i varsin biroll hjälper inte mycket.
Under pyramiden är en film där sanden rinner neråt, och där vissa bildkompositioner verkligen berör. Ett drama där medelålders män håller varandra om ryggen och minns sina "gyllene år". I slutändan är det deras värden och hierarkier som måste upprätthållas. Till varje pris. En ordning som framstår som lika obegriplig som cynisk för en yngre generation.
Berättelsens sensmoral skänker dock inte mycket njutning, trots en stilren iscensättning.
Kanske är det just det som stör: att filmen är så märkbart konstruerad.
