Häxjakten på kommunister i Hollywood förknippar man i första hand med den nitiske senatorn Joseph McCarthy. McCarthy och Kongressens kommitté för oamerikansk verksamhet använde sig konsekvent av angivare. Den regissör/manusförfattare/skådespelare som pekade ut kollegor med vänstersympatier kunde sedan fortsätta att arbeta som vanligt. De utpekade blev svartlistade och fick sina yrkeskarriärer pulvriserade.
Jo, detta var ett tag sedan, men i det här fallet är minnet väldigt långt. Det blev pinsamt värre när regissören Elia Kazan (Storstadshamn) tilldelades en heders-Oscar på galan 1999. I publiken valde en lång rad av celebriteter med Nick Nolte i spetsen att demonstrativt sitta med armarna i kors i stället för att applådera. Kazan hade nämligen bistått McCarthy i senatorns kommunistjakt.
Jay Roachs nya film Trumbo handlar om manusförfattaren Dalton Trumbo (mest känd för filmerna Prinsessa på vift, Spartacus och Papillon), spelad av en porträttlik och kedjerökande Bryan Cranston, som är Oscarsnominerad. Trumbo var framgångsrik, intelligent, snabb i replikerna, kompromisslös och framförde gärna sina vänsterradikala politiska åsikter offentligt.
Filmen inleds 1947. Kommunistskräcken har börjat breda ut sig i USA. Trumbo har skaffat sig många fiender som anser att den hyllade manusförfattaren är en landsförrädare. När Trumbo vägrar att svara på kongressens frågor blir han en av The Hollywood Ten och hamnar i fängelse.
Det har gjorts några filmer tidigare om det här dystra kapitlet i USA:s nutidshistoria. Överlägset bäst är Martin Ritts vemodiga komedi The front/Aldrig i livet (1976). Den filmen får en extra dimension av det faktum att Ritt, huvudrollsinnehavaren Zero Mostel och flera andra av de inblandade var svartlistade då det begav sig.
Jämförelsevis är Trumbo, som spänner över femton år, mer traditionellt uppbyggd och utvecklas till ett renodlat hjälteporträtt av en man som inte har några brister utöver att han ägnar för lite tid åt familjen när han tvingas arbeta typ dygnet runt. Filmen har stundtals också karaktären av en kändisparad när Kirk Douglas, Edward G Robinson och John Wayne virvlar förbi framför kameran.
Men Trumbo har också flera ljusa stunder, inte minst på skådespelarfronten.
John Goodman är i mycket god form i rollen som den excentriske lågbudgetfilmproducenten Frank King, som gav Trumbo manusjobb (under pseudonym förstås) trots att han var svartlistad.
Helen Mirren är fenomenal som den mycket lästa skvallerkrönikören Hedda Hopper. Hopper, som var svag för extravaganta hattar, gjorde till sin livsuppgift att förfölja och håna inte bara kommunister utan även homosexuella och folk som hon av olika anledningar helt enkelt inte gillade. Spelad av Mirren blir Hopper, under de fåniga hattarna, riktigt skrämmande. På riktigt.
Världsrymden anfaller (Don Siegel, 1956)
The front/Aldrig i livet (Martin Ritt, 1976)
Good night, and good luck (George Clooney, 2005)
