I Django unchained (2012) blev det uppenbart att den tokhyllade regissören Quentin Tarantino började få slut på egna filmidéer. Filmen med Jamie Foxx i huvudrollen är helt enkelt en nyinspelning av Sergio Corbuccis spaghettivästern Django (1966). Som jag faktiskt sett. Corbuccis film är bättre, och mer originell, än Tarantinos.
Med The hateful eight försöker Tarantino med en västern en gång till. Även i den nya filmen finns det ekon från italiensk spaghettivästern. Filmmusiken är komponerad av Ennio Morricone. Närbilderna av bistra män som kisar under sina stora cowboyhattar känns igen från Sergio Leones dollarfilmer. I The hateful eight finns det också tydliga lån från, och hyllningar till, John Fords Diligensen (1939), John Hustons hårdkokta Stormvarning utfärdad (1948), Sam Peckinpahs ultravåldsamma och stilbildande västernfilm Det vilda gänget (1969) och, en smula oväntat, Agatha Christies Whodunnit?-deckare där det gäller att försöka lista ut vad som har hänt och vem som är mördaren.
The hateful eight landar på 176 minuter, med sex bonusminuter om man åker till Stockholm och ser 70mm-kopian. Det är väldigt långt, men filmens första kapitel, kallat Sista diligensen till Red Rock, håller högsta Tarantinoklass med magnifika bilder (foto Richard Robertson) från ett vinterbistert och ödsligt Wyoming.
Prisjägaren och krigsveteranen major Warren (Samuel L Jackson) stoppar en diligens och får efter en del förhandlingar lift med prisjägarkonkurrenten John Ruth (Kurt Russell), hans fånge Daisy Domerque (Jennifer Jason Leigh), som är värd tiotusen dollar, död eller levande, och, något senare, den snacksalige rasisten Chris Mannix (Walton Goggins) som påstår sig att vara Red Rocks nye sheriff. Bra dialog och groteskt våld typiskt för Tarantino, men om han tänkt sig att det skall vara humoristiskt att Daisy får tänder utslagna med jämna mellanrum är han inte helt kry i huvudet.
En snöstorm tvingar den udda kvartetten att stanna vid matstället Minnies Magasin, utkastat i ingenstans. Där finns redan fyra män. Man kan snabbt misstänka att åtminstone en av dessa män inte är den han utger sig för att vara.
Återstoden av filmen (två timmar) består av åtta osympatiska individer i ett slutet rum. Inbördeskriget är slut, men hatet mellan nord och syd, mellan svarta och vita, finns kvar.
Mellan våldsutbrotten diskuteras politik, rasism och vad rättvisa innebär egentligen. Och så är det ett jäkla ältande om ett brev från Abraham Lincoln, ett brev som Warren förvarar i innerfickan.
Fansen lär inte bli besvikna, filmen är skickligt genomförd på det visuella planet, men storymässigt tycker jag att Tarantino går på tomgång.
TITTA OCKSÅ PÅ:
Förföljaren (John Ford, 1956)
Den gode, den onde, den fule (Sergio Leone, 1966)
Django unchained (Quentin Tarantino, 2012)
Läs också: Blod, våld och politik hos Tarantino
