Året innan hon gick bort hann idéhistorikern Karin Johannisson ge ut sin fascinerande bok Den sårade divan, som fokuserar på Agnes von Krusenstjerna, Nelly Sachs ochkonstnären Sigrid Hjertén.
Alla tre diagnostiserades med psykiatrisk sjukdom: hysteri, schizofreni respektiveparanoia, och var i perioder inskrivna på Beckomberga sjukhus. Via patientjournalerna undersöker Johannisson deras individuella förutsättningar att själva ta makten över sina diagnoser och ompröva läkarvetenskapens dom.
Tanken slår mig att norske regissören Joachim Trier är inne på samma spår, men i stället för patientjournaler utgår hanfrån sitt och Eskil Vogts spretiga manus. Via den smått överlastade sci-fi-sagan gestaltas läkarnas och de djupt religiösa föräldrarnas försök att kontrollera och diagnosticera huvudpersonen Thelma (Eili Harboe).
Med eftertryck gör filmen upp med maktmissbruket att sjukdomsstämpla homosexualitet, och betrakta lesbisk attraktion som kriminell eller "botbar"
Thelma är inte som andra. Vi ser henne, i en utsökt fotograferad öppningssekvens, som barn vandra över isen tillsammans med sin far. De beger sig sedan allt djupare in i en snöbeklädd skog där pappan laddar sitt jaktgevär. En viss osäkerhet infinner sig: är det rådjuret några träd bort, eller sitt eget barn, fadern siktar på?
Ett diffust hot lägrar sig över berättelsen, som stilmässigt lånar drag av Hitchcock och Brian De Palma, fast med ett effektsökeri som mer påminner om fjolårets mest hypade science fictionserier på Netflix. Djärvt försöker Trier kombinera nordisk noir och Bergmandrama med rena B-filmsgrepp: flimrande lysrör, kroppar som glöder inifrån eller fattar eld, ormar som kryper in genom fönster eller slingrar sig ner i Thelmas svalg.
I vissa scener fungerar greppet över förväntan. Andra gånger känns det mer krystat.
Thelma lämnar sina överbeskyddande djupt religiösa föräldrar för att studera biologi på universitetet. Trier, med starka filmer som Repris (2006), Oslo, 31 augusti (2011) och Louder than bombs (2015) bakom sig, rör sig hemtamt än en gång i de akademiska korridorerna. Han får tillfälle att återkoppla till favoriteman som prestationsångest, framtidsdrömmar, droger och grupptryck. När Thelma träffar Anja, spelad av norska sångerskan och modellen Kaya Wilkins, blir de omedelbart intresserade av varandra. En stark attraktion Thelma först inte vill bejaka.
Efter ett märkligt epilepsi-liknande anfall inne på universitetsbiblioteket blir hon snart ett fall för läkarkåren, som utesluter epilepsi och i stället börjar leta psykologiska förklaringar. Thelma får reda på förborgade familjehemligheter, och reser för att besöka sin farmor på mentalsjukhuset.
Några scener, särskilt mellan Anja och Thelma, förhöjer filmupplevelsen, inte minst deras besök på operan dit Anjas mamma bjudit med dem. I salongen varvas det passionerade scenframträdandet med Anjas trevande smekningar i mörkret, och Thelma blir så erotiskt omtumlad att tillvaron rämnar.
Förälskelsens faser fångas fint i en räcka lågmälda ögonblick: att ligga sked, låta rädslan fara, sträcka ut fingerspetsen för att röra vid den andras hår. En skör, intensiv intimitet förmedlas.
Att då fläska på med försvinnanden, övernaturliga krafter, vattenmetaforer och övertydlig bakgrundshistorik blir onödigt. Slutminuten blir också filmens allra mest överflödiga.
Ändå blir Thelma en hjältinna att bära med sig. Som med våldsam kraft ifrågasätter auktoriteter och normer, spränger gränser och utplånar det som förminskar henne som människa.
LÄS MER: Joachim Trier gillar att ta risker
BILDEXTRA: Kroppsångesten flödar i norsk thriller
Titta också på:
Blå är den varmaste färgen (Abdellatif Kechiche, 2013)
Stranger things (Matt och Ross Duffer, 2016 –)
The OA (Zal Batmanglij och Brit Marling, 2016 –)
