I Stephan Apelgrens Sunes sommar (1993), som är en bra komedi för hela familjen, gör Peter Haber i rollen som pappa Rudolf fina små hyllningar till Jacques Tatis komiska mästerverk Semestersabotören från 1953, till exempel får vi se Haber försöka spela tennis.
Morgan Alling, som numera spelar Rudolf, har inget till övers för Tatis subtila sinne för humor. Däremot tror jag att Alling sett och gillat Chevy Chase i de högljudda Ett päron till farsa-filmerna.
I Sune på bilsemester är Rudolf en påfrestande typ och kronisk snålvarg som orsakar kaos hela tiden, om han så bara skall parkera bilen. Det är inte särskilt kul.
Sune i Grekland hade biopremiär för exakt ett år sedan. Nya filmen, som är slentrianmässigt regisserad av Hannes Holm (Holm riktar kameran mot den som pratar), ger ett hafsigt intryck. De flagranta produktplaceringarna gör inte saken bättre. Det krävs att man slumrar till i en halvtimme för att missa att Sune och familjen befinner sig på en Stenabåt.
Filmen inleds segt och poänglöst på ett bröllop. Av en slump får Rudolf reda på att han äger en tavla som kan vara värd en miljon, under förutsättning att konstnären signerar sitt verk. Alltså packar Rudolf in familjen i Volvon för en resa till Sydtyrolen, där konstnären bor.
Sedan väntar en strid ström av Jag måste gå och bajsa-skämt. De skämten är i alla fall begripliga vilket man inte kan säga om skämten som handlar om att Rudolfs stora våta dröm är Agneta Sjödin.
William Ringström är okej i Sunerollen. Filmen blir lite bättre när familjen Andersson till slut kommer fram till Tyrolen. Rolig på riktigt är scenen på slutet när samtliga gatumusikanter i den lilla alpbyn satsar på Edelweiss.
Jag tar fram den gamla filmkomedibetygsmetoden en fyr per skratt. Alltså får Sune på bilsemester en etta. Om ett år är det förresten dags för Sune i fjällen.
