Långt borta och nära. Såsom i en spegel. Mor och dotter glider isär och samman i Sara Broos bildpoetiska dokumentär Speglingar, en film där väldigt mycket möda lagts ner på fotot, ljuddesignen (superb) och den suggestiva filmmusiken.
Om Sara Broos visste jag på förhand bara att hon gjort den personliga dokumentären För dig naken, om akvarellmålaren Lars Lerin och hans sökande efter kärlek och bekräftelse.
Speglingar handlar om Sara och hennes mamma konstnären Karin Broos. På papperet ett smalt ämne, en filmangelägenhet för i första hand Sara Broos vänner och bekanta, men så har inte den färdiga filmen blivit.
Alla som då och då haft dålig kontakt med sin mamma kommer att känna igen sig. Ämnena som behandlas är av allmänintresse: Framgångar i livet. Bakslag. Stora sorger. Destruktivitet. Osunda skönhetsideal. Ett och annat glädjeämne.
Regissör Broos har två planer för att lära känna sin mamma, på djupet. Den första planen är att de på tu man hand, när morsan fyller 60, åker till kurorten Jurmala, Lettland. Där skall de prata om saker de aldrig tidigare diskuterat. Lösa problem som legat och gnagt i flera år. Det blir inte alls som Sara tänkt sig. Karin är mer intresserad av att fotografera än av att prata med sin dotter.
Saras garderingsplan att göra en dokumentärfilm fungerar betydligt bättre. Filmandet får både mor och dotter att öppna sig för varandra. Att berätta saker som de egentligen inte tänkt berätta för någon.
I Speglingar varvas slow motion, stillbilder, gamla fotografier och semesterfilmer och stop motion. Greppet att mixa olika filmstilar resulterar i en fascinerande filmresa.
Karin Broos var en filmstjärnesnygg tonåring när hon växte upp i Malmö på 1960-talet. När hon mötte nya killar tog hon sig alter egon, namn på tjejer (till exempel Miranda) som antingen Leonard Cohen eller Bob Dylan sjöng om. Samtidigt gjorde hon allt för att dölja sina ätstörningar under sju år, ätstörningar som så att säga gick i arv till dottern.
I dag går det ingen ekonomisk nöd på Karin Broos. På auktioner kan hennes tavlor åka upp i 600 papp, men riktigt lycklig verkar hon inte att vara. Dottern å sin sida har inga miljoner liggandes hemma i byrålådan, men under filmandets gång hittar hon harmoni i tillvaron.
Några historier från Saras barndom, till exempel den om hennes häst som blev sjuk och skjuten av veterinären, är plågsamma att höra. Regissören gör sitt bästa för att dämpa ångestnivån, men ibland så går det helt enkelt inte.
Självupptagenblir Speglingar bara ibland. Några sidospår tillför egentligen ingenting. Speltiden 76 minuter hade med lätthet kunnat kortas till 60. Ändå är detta en av årets bästa svenska filmer. Jo, det är Patrik Strömdahl, som håller världsklass, som ansvarat för filmens ljuddesign.
Titta också på:
Höstsonaten (Ingmar Bergman, 1978)
Vykort från drömfabriken (Mike Nichols, 1990)
För dig naken (Sara Broos, 2012)
