Så här beskrivs She´s wild again tonight i Svensk filmdatabas: ”En granskning av de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären”. Kristallklart. Not.
Fia-Stina Sandlunds film är ett slags låtsasdokumentär och metafilm. Det är också en kommersiellt omöjlig konstfilm som hör hemma på Moderna Museet eller i Malmö Konsthall snarare än på bio.
Filmen är en uppdatering och radikal nytolkning av Fröken Julie. August Strindbergs pjäs filmatiseras regelbundet, senast förra året av Liv Ullmann (och 2013 av Helena Bergström).
I She´s wild befinner sig skådisen/komikern Shima Niavarani och före detta Mando Diao-medlemmen Gustaf Norén – de spelar mer eller mindre sig själva – i en vitmålad ateljé i Brooklyn, New York. Där skall de repetera Julie. När regissören aldrig dyker upp börjar de öva in replikerna på egen hand. Sedan går Strindbergs text från 1888 och verkligheten 2015 in och ut i varandra, hela tiden.
På papperet låter detta inte så dumt, i synnerhet när Niavarani är en komisk begåvning som besitter en väldig charm, men det visar sig snabbt att man måste vara besatt av Fröken Julie för att få ut något av filmen.
Niavarani har flera inspirerade ögonblick, men det räcker inte för att hålla intresset uppe i 98 minuter. Som helhet betraktad är She´s wild again tonight en pretentiös och tjatig film och en film som aldrig tar slut (känns det som).
