Belgiske Ben Stassen och kollegan Vincent Kesteloot kokar ihop sin alldeles egen Robinson Crusoe-soppa på den öde ön. På en spik, kanske ska tilläggas. För det är en soppa av magrare slag, med ytterst lite märgpipa kvar av Daniel Defoes 1700-talsroman.
Desto mustigare är filmens hopkok av rester, som smakar skämda lån från bättre filmer som Brand Birds Råttatouille (2007), Carlos Saldanhas papegojdrama Rio (2011) eller varför inte Peter Lord och Jeff Newitts Piraterna! från 2012.
Originalromanen kretsar kring upplysningsmannen Robinson som lider skeppsbrott och tvingas leva 28 år på en ö i sällskap av urinvånaren Fredag (i filmen utbytt mot en papegoja).
Brittisk kolonialisering är inte jättelätt att göra barnfilm av på 2000-talet, och den här historien känns trots viss revidering bra mossig på flera plan, inklusive hyllningen till Den Manliga Självständigheten.
Pirater komer till Robinsons undsättning och papegojan Fredag berättar om åren som gått för skeppsråttorna. På ön finns för säkerhets skull också en rad andra tokroliga djur som förväntas underhålla med sina klantigheter: inklusive ett läspande bältdjur, en tapir som kliar sig vid fel tillfällen och en blind get, eller i alla fall väldigt närsynt.
Två läskiga katter är filmens skurkar och är skabbiga så det räcker. De förökar sig, ruvar på hämnd och väser. Snart går en hel liten kattarmé till attack mot träkojan som Robinson byggt tillsammans med sina nya vänner.
En och annan 3D-effekt imponerar, som när kameleonten Carmello oväntat skjuter ut sin långa tunga. Ändå är och förblir detta ett umbärligt filmäventyr.
