Jordan Peele, ena halvan av amerikanska humorduon Key and Peele brinner för att göra skräckfilm om sociala frågor, och ägnar sin debutfilm åt att blottlägga, ja fullständigt dissikera, amerikansk rasism. En smygande, ruvande rasism, som till en början drabbar som nålstick i vardagen för att sedan brisera. Hänsynslös rasism, nedärvd galenskap som inte stoppar för någonting, dold under en aldrig så städad, välbärgad och politiskt korrekt yta.
Helt egen tonträff
Tv-sketcherna som Peele ägnat sig åt de senaste fem åren har ofta kretsat kring etniska stereotyper och fördomar men här tar han steget fullt ut tills dramat blir surrealistiskt, obehagligt och blodigt. Väldigt blodigt, bör tilläggas. Mot slutet blir allt splatter så kladdigt att jag blir alldeles matt.
Poängen är ändå att Peele får något viktigt sagt, och det med en helt egen tonträff och en stor dos samhällssatir mitt i allt det brutala.
Filmens huvudpersoner är lovande fotografen Chris, spelad av den osedvanligt dynamiske Daniel Kaluuya, och Rose, porträtterad av en nyanserad Allison Williams ur tv-seiren Girls. Rose plan är att ta med pojkvännen hem till föräldrarnas gods över helgen. Det hon inte nämnt är hans hudfärg, och hon tycker inte heller att det är viktigt. ”Varför skulle jag?” svarar hon på hans fråga. Hennes föräldrar, bedyrar hon, är verkligen inga rasister. Chris tas emot med öppna famnen, och pappan säger nästan lite väl angeläget att han ”absolut skulle röstat på Barack Obama en tredje gång om han bara fått tillfälle”. Han ursäktar sig för hur illa det måste se ut att deras anställda personal är mörkhyad. Men han har en lugnande förklaring till varför det är så.
Inget för den lättskrämde
Allt tycks på ytan alltså frid och fröjd. Ändå är det något som inte verkar stå rätt till. Personalen agerar märkligt. En sen kväll hamnar Chris också på tu man hand med Rose mamma (Catherine Keener) som är psykoterapeut med inriktning på hypnos. Efter det börjar allt mer egendomliga saker hända. Chris kontaktar sin vän Rod, som jobbar i säkerhetsbranschen, för att få hjälp. Medan intrigerna tätnar framstår den tjusiga godset allt mer som ett gated community där vad som helst kan hända.
Get out är inget för den lättskrämde, och liknar inget jag sett, Associationerna går till tv-serien Äkta människor där gränsen mellan människa och domesticerad robot suddas ut. Filmen som allegori för rasismens mekanismer är lika väl fungerande som Neill Blomkamps lyckade debut District 9, där berättelsen om flyktinglägrens misär förmedlades med hjälp av utomjordingar i en science fiction.
