Mikaela Blomqvist: Recension: ”Sick of myself”

En serie målningar av Edvard Munch med titeln ”Det sjuka barnet” avbildar en blek sängliggande flicka. Vid hennes huvudgärd sitter en svartklädd kvinna böjd i sorg. Tavlorna hämtar sitt motiv ur konstnärens liv; hans äldre syster hade femton år gammal dött i tuberkulos. Med sina fria färgval bryter de dock med verkligheten. Målningarna var nyskapande och uppskattningen från den breda publiken uteblev.

Med sin första långfilm ”Sick of myself” vill den norske manusförfattaren och regissören Kristoffer Borgli säga något om vår samtida kultur, där att vara radikal har blivit detsamma som att stryka media medhårs och formspråket ständigt är underordnat historien. Filmens unga konstnärspar Thomas och Signe tävlar i narcissism. Han stjäl designmöbler som han med stor framgång sedan staplar och ställer ut. Hon tar en skum rysk drog i syfte att vanställa sitt yttre och vinna omvärldens sympati.

Visst är det lite roligt när Signe är inlagd på sjukhus och går upp mitt i natten, letar upp en spegel och börja fota sin röv i särken.

Kristine Kujath Thorp spelar Signe som i filmens första halva är avvägt hipp i jacka med spygrönt mönster, silverklänning och tjock blå kajal. På fester eller middagar till pojkvännens ära bryr ingen sig om henne – hon jobbar på café. Med sitt av ärr vanställda ansikte lyckas hon däremot hamna på framsidan i norsk dagspress och få ett kontrakt som modell. Men Signes hudåkomma blir bara värre, hennes huvud börjar bli kalt, ibland hostar hon blod. När hon dyker upp för fotografering är det tydligt att hon blivit för ful för att vara en förment ful modell.

Imponerande med ”Sick of myself” är masken och Kujath Thorps självklara spel som står i fin kontrast mot den ganska absurda historien. Ett stort problem är filmens avsaknad av tankedjup. Visst är det lite roligt när Signe är inlagd på sjukhus och går upp mitt i natten, letar upp en spegel och börja fota sin röv i särken. Eller när Signe och pojkvännen gemensamt föreställer sig hennes begravning medan de har sex. Efterhand får jag ändå intrycket av att varje scen gestaltar en och samma mening: Vår samtid är svårt narcissistisk, vår samtid är svårt narcissistisk, vår samtid är svårt narcissistisk…

Det blir ganska tjatigt i längden och det gäller inte minst för de många dagdrömmar Signe har som alla spelas upp i filmen som vore de verklighet. I några av dem blir hon konfronterad och avslöjad, i andra intervjuad i TV. Tills sist lödas fantasierna samman: Signe skriver en självbiografi om sitt tilltag med titeln ”Det sjuka barnet”. Det går alltid att bli ett offer för den som vet att formulera sig på rätt sätt, en sanning som Signe tar till sig på ett holistiskt center hon skickas till av sin mamma.

Besvärande är också att filmen är så rätt i tiden och konventionellt snygg.

Som synes är även verkligheten bisarr i ”Sick of myself” och just därför fungerar de många drömscenerna så illa. De utgör ingen kontrast. I stället underminerar de berättandet då tittaren inför varje ny scen strax börjar fråga sig om det som skildras nu är på riktigt. Besvärande är också att filmen är så rätt i tiden och konventionellt snygg. Det tycks mig som att den reproducerar den ytliga kultur den vill kritisera. Vore det inte bättre att placera sig vid sidan av?

Filmens titel på norska är ”Syk pike” efter en tavla, inte av Munch men av Christian Krohg. Den realistiska målningen av en ensam vitklädd flicka har tolkats som ett försök av konstnären att framställa industrisamhällets skuggsida.

Där motivet är det anmärkningsvärda hos Krohg, blir det hos Munch formen som står för något nytt. Kristoffer Borgli nöjer sig med att framställa det som är på ytan i vår tid med det bildspråk som är precis rätt just nu. Jag hoppas att han är modigare med nästa film.

LÄS MER:Här är filmerna du inte vill missa i sommar

LÄS MER:Recension: ”Blomster” i regi av Neil Wigardt

LÄS MER:Recension: ”Asteroid city” i regi av Wes Anderson

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se