Hynek Pallas: Recension: ”Indiana Jones and the dial of destiny”

När James Mangold tar sig an den sista filmen om arkeologen Indiana Jones är resultatet fartfylld action. Harrison Ford är mest levande när han föryngras genom specialeffekter – men Phoebe Waller-Bridge kliver ändå in som filmens egentliga huvudperson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det var Indiana Jones och inte Stjärnornas krig som var 1980-talets främsta pojkrumsäventyr. Båda världarna fantiserades förvisso ihop av George Lucas, men Steven Spielberg var alltid den bättre regissören. En regissör som inte bara förnyade de matinéäventyr från 1930-talet som båda männen älskade. Spielberg gjorde det också med ett barnasinne som skapade direktkontakt med publiken. Och han förstod att eskapism – det vi drömmer och fantiserar om – alltid styrs av sin samtid.

Arkeologen Henry Walton ”Indiana” Jones Jr må ha varit skissad på Hiram Bingham, akademikern som 1911 upptäckte Machu Picchu. Och kostymdesignern Deborah Nadoolman må ha baserat Harrison Fords garderob på Charlton Hestons äventyrare i ”Inkas hemlighet” (1954). Men ”Jakten på den försvunna skatten” sa vid premiären 1981 mer om dåtidens USA än om det 1930-tal då den utspelade sig. Om ett land som nyss hade förlorat Vietnamkriget. Vars desorientering i världen och historien bara nödtorftigt skulle döljas av Ronald Reagan när han blev kalla kriget-president samma år.

ANNONS

Ett underbart äventyr fyllt av slapp rasism och kolonialfantasier.

Där Vietnamfiktionen handlade om trasig maskulinitet – den första filmen om Rambo kom 1982 – erbjöd Spielberg flykt till en tid då ”den främsta amerikanska generationen” strax skulle besegra nazismen. Där vita män fortfarande kunde upptäcka världen. ”Indiana Jones och de fördömdas tempel” – den första biofilm jag 1984 smet in på som barn – fångade också det bästa och sämsta med detta Hollywood: ett underbart äventyr fyllt av slapp rasism och kolonialfantasier.

Seriens oöverträffade mästerverk ”Indiana Jones och det sista korståget” hade premiär 1989, när den amerikanske mannens kris i avindustrialiseringens spår stod i öppen dager. Spielberg mötte det med en varm, humanistisk film om söner och frånvarande fäder som börjar prata med varandra. Och i ”Indiana Jones och kristalldödskallens rike” (2008) filtreras USA efter den elfte september genom kalla krigets paranoia och kärnvapenskräck.

”Indiana Jones and the dial of destiny”, den femte och sannolikt avslutande filmen, är så medveten om detta arv och kommenterar det så ypperligt att bara den saken är värd biobiljetten. Året är 1969, Indiana är en trött professor som väntar på pensionen. Hans son har dött i Vietnam, hippiegrannarna lyssnar på Bowies ”Space Oddity” och hustrun har lämnat honom. Då dundrar Indys guddotter Helena (Phoebe Waller-Bridge) in på jakt efter Antikytheramekanismen – det antika urverk som här omvandlas till en tidsmaskin skapad av Arkimedes. Naturligtvis är även en övervintrad nazistisk fysiker (Mads Mikkelsen), som just har ansvarat för NASA:s månlandning, på jakt efter den.

ANNONS

Harrison Fords gnista är som mest levande när han föryngras i den moderna filmteknologins tidsmaskin.

”Ibland går historien bakåt” glädjeväser nazisten med samtidsblinkning till ett trumpskt USA som 2023 är fast i en annan nationalistisk mytologisering och desorientering. ”Den hör hemma i ett museum” ropar Indy även denna gång när han ser en gammal kruka. Men med ny medvetenhet om att dagens publik vet att plundringen av historiska artefakter inkluderade även hans skrå. Att det alltid handlade om västerlänningars ”upptäckter”, om våra museer.

James Mangolds regi är långt ifrån lika mänskligt äventyrsbokpigg som Spielbergs – ”Dial of Destiny” är en radda actionsekvenser och Harrison Fords gnista är som mest levande när han föryngras i den moderna filmteknologins tidsmaskin. Men att den sprudlande roliga Phoebe Waller-Bridge gör filmens egentliga huvudperson – och att denna kvinnliga karaktär lånar lika mycket från 1980-talets Indy som av Han Solo – visar bara att Indiana Jones-seriens fantasier, drömmar och eskapism än en gång landar mitt i sin samtid.

Titta även på:

”Ökenskattens hemlighet (Robert Stevenson, 1937)

”Inkas hemlighet” (Jerry Hopper, 1954)

”Indiana Jones och det sista korståget” (Steven Spielberg, 1989)

LÄS MER:Här är filmerna du inte vill missa i sommar

LÄS MER:Recension: ”Asteroid city” i regi av Wes Anderson

LÄS MER:Recension: ”The flash” i regi av Andy Muschietti

LÄS MER:Recension: ”Transformers: Rise of the beast” i regi av Steven Caple Jr

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS