I Andrea Arnolds starka frihetsdrama Fish tank fungerar hip hopdansen som den tonåriga huvudpersonens starkaste sätt att uttrycka sig. Egentligen hennes enda sätt. Inom sig bär hon på så mycket känslor som vill ut, och först genom att dansa dem blir de formulerade.
Ett liknande förhållningssätt till dansen tycks Martha Nabwire ha, ena hälften av den framgångsrika duon Martha & Niki.
När vi inledningsvis möter dem i denna dokumentär – som växer för varje ögonblick – pågår battles på dansgolvet under svenska uttagningen till tävlingen Juste Debout. Martha & Nikis coola, smidiga samspel saknar motstycke och de utklassar lätt övriga danspar, trots benhård konkurrens.
Vinsten tar dem vidare till Paris där de inför jättepublik kammar hem titeln 2010 års hiphopmästare. Därmed bryter de ny mark inom den traditionellt sätt helt mansdominerade hiphopdansen.
Segern andas solskenshistoria, men samtidigt som världssuccén är ett faktum och dansduon blir inbjudna till New York och får ”leva sin dröm” gör sig deras inbördes olikheter påminda och skapar slitningar.
Det som är deras styrka: att ordlöst, med dansens språk, läsa av varandra som inga andra, ”nästan som att vara ihop” skapar trygghet och närhet. Samtidigt har de helt olika förväntningar på framtiden. Medan utåtriktade Niki Tsappos helst dansar vidare tillsammans vill Martha Nabwire ensam söka sitt eget uttryck bortom krav och förväntningar.
De närmast hudlösa samtalen mellan Martha & Niki är fint fångade, och filmens stora behållning. Även om det kan vara plågsamt att bryta upp ur en cementerad symbios, kan det i slutändan ge något mer. Någonting bättre.
Läs också: Dansduon som sprängde könsgränsen
