1979. Efter en längre exil på Kuba återvänder, med falska pass och nya namn, tolvårige Juan och hans vänsterradikala föräldrar till Argentina, där revolutionära grupperingar för en väpnad kamp mot militärregimen.
För Juans del handlar den nya tillvaron, i en stillsam förort, i första hand om att börja i en ny skola, få nya kompisar, spana på tjejer, den första kärleken.
Jag kallas Ernesto, baserad på regissören Benjamín Ávilas egen uppväxt, är nedtonad, ibland bildpoetisk. Jag väntade mig en mycket mer politisk film, en mycket större vrede. Nu är Jag kallas Ernesto i långa stycken en film bland väldigt många andra om en ung kille som försöker ta de första trevande stegen in i vuxenlivet.
Men när våldet kommer närmare och närmare, både i Juans drömmar och i verkligheten, under de sista trettio minuterna bränner filmen till, på riktigt. Ändå är något fel när eftertexterna griper tag mer än själva filmen.
