Året är 1970 och platsen fiktiva Los Angeles-stadsdelen Gordita Beach där ständigt pårökta privatspanaren Doc Sportello huserar i denna den första sanktionerade Thomas Pynchon-filmatiseringen någonsin.
Ex-flickvännen Shasta dyker upp och ber om hjälp med vad som ska komma att bli ett extremt komplicerat uppdrag – hon vill ha hjälp att förhindra att hennes försvunna älskare, den judiska fastighetsmogulnazistwannaben Mickey Wolfmann, spärras in på mentalsjukhus av dennes hustru samt hennes älskare.
I Paul Thomas Andersons första komedi sedan Punch-Drunk Love kryssar Joaquin Phoenix Doc mellan ett stort antal säregna typer som surfsaxofonisten Coy (som kanske egentligen är polisinfiltratören Chucky som eventuellt i själva verket är studentuppviglaren Rick), kokainkäftisen Dr Blatnoyd, lånehajen Adrian Prussia samt ett knarksyndikat (eller möjligen en skum skonare) vid namn The Golden Fang.
Men framför allt snuten tillika tv-statisten Bigfoot Bjornsen, ständigt tuggandes på chokladdoppade bananer och med ett enda mission: att göra livet extra surt för Doc Sportello. Josh Brolin som Bigfoot är överraskande rolig och även om det dragits paralleller till både The Long Goodbye och The Big Lebowski gör flera av scenerna mellan honom och Phoenix att man blir lite sugen på att se om några gamla avsnitt av Police Squad.
Ploten (som egentligen är tre till antalet) är dessvärre extremt oklar men Inherent Vice räddas av gott humör, ett skönt sjavigt skildrat sjuttiotal långt från maskeraden i American Hustle och utmärkt spel från framför allt Phoenix och Brolin.
