Inom Islamforskningen används ofta pluralformen Islamer. Detta för att förtydliga hur omöjligt det är att kalla den enorma sfär av strömingar och idédiskussioner som utgör den muslimska världen för en enhetlig religion. He named me Malala, Davis Guggenheims film om den nu 18-åriga, troende människorättskämpen Malala Yousafzai, lyckas förtjänstfullt visa åtminstone en bråkdel av spännvidden mellan åskådningarna.
Dokumentären följer stigen som trampats upp av BBC, för vilka Malala som 12-åring riskerade livet genom att blogga på deras sajt om talibanernas terror i pakistanska Swatdalen, och Christina Lamb, spökskrivare till Malalas självbiografi Jag är Malala, genom att varva klipp från hennes fortsatta aktivistarbete efter attentatet mot hennes liv med episoder från vardagen som tonåring.
I samtal med USA:s president kritiserar Malala landets bruk av drönare; hemma i sitt rum googlar hon efter bilder på stilige tennisspelaren Roger Federer. 2014 blir Malala den yngsta mottagaren av Nobels fredspris; i skolan oroar hon sig för att de andra eleverna inte finner henne tillräckligt intressant. I filmen framträder människan Malala Yousafzai från mytens filter, vilket gör hennes mod ännu mer häpnadsväckande.
Dokumentär skriver jag, om vad som snarare är ett oförblommerat hyllningsporträtt. Med tanke på ämnet och det vackra genomförandet är det dock lätt att förlåta Davis Guggenheim för att han inte har vänt på varje sten i historien. Särskilt verkningsfulla är Jason Carpenters ljuvliga animationer som används där det inte finns något inspelat material.
