Filmrecension Den ljuva flykten

För mycket lustspel och för lite liv i fransk komedi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Designern Michel har aldrig lämnat pojkdrömmen att bli en flygare i tidig 1900-talsstil. Han har till och med inrett ett slags altare i lägenheten, där han tillber små leksaksplan.

I och med sin 50-årsdag får han en akut medelålderskris och ger sig hän åt ännu mer dagdrömmar. Lösningen är sexuell, detta är ju en fransk film. Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Bruno Podalydès sparar inte på symboliken när Michel plötsligt blir besatt av kajaker. Han drömmer om att sitta i en kajak, att föra den framåt, låta den glida på floden. Och han bygger en utan att berätta för sin fru, och låter sig föras över vattnet till en generös kvinnlig gästgivare – spelad av Agnès Jaoui, Frankrikes kvinnliga svar på Woody Allen – och hennes unga vackra servitris.

ANNONS

Det handlar inte om mycket mer än detta, att med ålderdomen runt hörnet leta efter sexuell bekräftelse. Jo, lite om att våga slita sig från vardagen och ge sig ut på ett miniäventyr där ödet styr.

Men det är för mycket lustspel och för lite liv. Visst, stämningen på värdshuset är drömsk och det är en fin skildring av en plats som utövare en magnetisk dragningskraft. Det är ganska sympatiskt när Michel dräller omkring med sin ukulele, som en dyngfull Troubadix.

På det stora hela är humorn för daterad för att träffa rätt. Det är också skildringen av den medelålders mannen som en hänsynslös jägare, ständigt flåsandes efter den unga kvinnan.

ANNONS