Jon Petterssons långfilmsdebut är i någon mening allt detta. Den handlar om det brutala och meningslösa gängvåld som tog John Hrons liv en augustikväll 1995 på en udde i Ingetorpssjön i Kode. Det är också en skildring av hur både unga människor och vuxna slåss med sina rädslor och sin otillräcklighet, och hur vänskap sätts på orimliga prov.
Men filmen är också ett ömsint porträtt av en fjortonåring med stora men inte ogenomförbara drömmar: att med flickvännen i sällskap blåsa ut på motorvägen med motorcykel, att slå sig fram till Sverigeeliten i kanot.
Skildrar Hrons kurage
Mest slående är ändå att Jon Pettersson så konsekvent skildrar John Hron inte främst som ett offer, utan som en ung människa vars oräddhet och solidaritet med sin omgivning också mäter upp allas vårt kurage.
David Thorén spelar den där självmedvetne och kaxige John Hron mycket fint. Simon Carlsson är kompisen Christoffer Géntile, en vanlig pojke i ett skruvstäd av känslor och rädslor.
De dagliga konfrontationerna äger rum på skolan. Vuxenvärlden är länge närmast osynlig. Ett samtal i lärarrummet är rent plågsamt.
Dammar av Hitler
Föräldrarna kämpar var och en på sitt håll. Mamman till Pontus (han kallar sig Rambo) – den nästan jämnårige pojke som ser uppgörelsen med John Hron som sin inträdesbiljett till det nynazistiska gänget – går i en scen runt i pojkrummet med dammvippa och dammar av sonens affisch av Adolf Hitler.
Jon Pettersson skildrar mycket väl den kärlekshistoria som också är central i filmen, en del av normaliteten. I en rasande fin scen ligger John Hron och flickvännen, säkert spelad av Johanna Hedberg, på klipporna och funderar över sina drömresmål, men ingen av dem lyckas hitta det och de brister ut i förläget skratt.
I en annan scen som dröjer sig kvar berättar John för sin pappa, spelad av Lars Bethke, att han sparar till en motorcykel. Pappan döljer sin oro för sin alltför snabbt mognande son bakom ett par snabba skämt och en grabbjabb. Det är väl fångat.
Platt berättad
Filmen John Hron skimrar inte som filmupplevelse betraktad, till det är den alltför rakt och stundtals lite platt berättad, inte minst hade man behövt arbeta mer med de bombastiska slutscenerna, men som berättelse om civilkurage och mod, och som påminnelse om vikten av motstånd, är den nödvändig. Som det hette när John Hron efter sin död tilldelades Stig Dagerman-priset (1996), ”... för hans mod att, också till priset av sitt eget liv, stå det onda emot.”
Jag lyssnar på Anna Hammaréns dokumentär om John Hron där hon möter den döde pojkens förkrossade föräldrar. Johns mamma beskriver vreden, hur något gått sönder inuti henne, hur hon och maken i perioder tvingats vara tysta, för att de inte kunnat möta varandra i sorgearbetet. Pappan berättar att han ångrar två saker: Att han inte tog med John till Paris för att se Mona Lisa som sonen så gärna ville, och att han inte polisanmälde skolan.
