Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Ofrivillig hjälte. Milo väljs till månvaktare, ett ansvarsfullt jobb som varar i 350 år.

Fantasifull men förutsägbar kosmisk saga

Milo – månvaktaren är en visuellt originell animerad kärlekssaga, synd bara att berättelsen, och dialogen, inte känns lika nyskapande.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Animerat äventyr
Milo – månvaktaren
Regi: Alexandre Heboyan och Benoît Philippon, Frankrike/England, 2014 (86 min)

Milo är en liten bekymmerslös blå varelse med förmåga att påverka andras drömmar och dämpa deras oro. Från hans armar regnar lugnande stoft. Föga anar han att han, av månens sändebud, kommer att utses till nästa månvaktare. Detta dessutom mitt framför näsan på det stora egot Leeyoon, som praktiskt taget betraktar jobbet som sitt.
Besviken och bitter lyssnar Leeyoon till ormar från underjorden som viskar ljuvliga löften om återupprättelse och hjältestatus. Först måste han bara hjälpa den ondskefulle Necross att stjäla solen.

Milo, som tappar bort månen det första han gör, tvingas försöka ställa allt till rätta sedan han förskjutits av sin klan av nattvarelser. Till sin hjälp får han belästa Glim, en vaxvarelse med klara drag av Hermione Granger. Hon trivs bäst i gryning och skymning och smälter i alltför starkt solljus. Dessutom visar hon sig vara den modigaste av alla.
Till en början dras hon till Sohone, den dryge väktaren av solen, men snart upptäcker hon Milos förtjänster.

Milo – månvaktaren är en visuellt originell animerad kärlekssaga om titanernas kamp om mörker och ljus, och om de kosmiska krafterna som bör vara i balans för jordens överlevnad. Synd bara att berättelsen, och dialogen, inte känns lika nyskapande, utan mer blir ett hopkok av idéer ur annan animerad film från Nausicaä från Vindarnas dal till Vaiana.

Att styrka finns där du minst anar det och att du kan växa med din uppgift fick pandan Po erfara i Kung Fu Panda, och många filmfigurer honom. Här är det Milos tur. Budskapet om ödmjukhet i stället för uppblåsta egon och samarbete i stället för revirpinkande har vi hört förut, men det tål ändå att upprepas igen och igen.